”Please don’t sing another chorus, that’s the thing that really bores us”, skrålar Gordon Gano om och om igen som inledning till Violent Femmes andra album efter återföreningen 2013. Redan där framstår bandets grundläggande problem i avslöjande strålkastare. Att ett band med sådan avgörande betydelse i sin historik nu lägger ambitionsnivån på skojfriska skämtlåtar är egentligen illa nog. Men det är värre än så. För ska man skoja behöver det vara kul, och Another Chorus är så erbarmerligt trist att även den mest välvillige lyssnaren är less efter 20 sekunder, både på den fantasilösa och trista refrängen och på de ännu mer menlösa rappade verserna om bandvedermödor.
Så fortsätter de med misslyckade försök till humoristiska metasånger. ”I could write something better in my sleep” påstår han i Not OK, och man undrar varför han isåfall inte gjorde det. På samma sätt är det i titelspåret, där Gordon Gano flera gånger konstaterar att “I don’t change the chords anymore, the chords change... by themselves” Som lyssnare måste man fråga sig varför Gordon Gano inte tog kontrollen över den eskalerqnde situationen, om han märkte vartåt det barkade.
De schabloniserade akustiska Modern Lovers-imitationer som fyller ut däremellan håller lite högre kvalitet, men bara lite, och att till och med Tom Verlaine lånat sig till gästinhopp förstärker bara totalsumman av bortslösad kompetens.
