Violent Femmes — Hotel Last Resort

Patrik Forshage 13:23 31 Aug 2019

”Please don’t sing another chorus, that’s the thing that really bores us”, skrålar Gordon Gano om och om igen som inledning till Violent Femmes andra album efter återföreningen 2013. Redan där framstår bandets grundläggande problem i avslöjande strålkastare. Att ett band med sådan avgörande betydelse i sin historik nu lägger ambitionsnivån på skojfriska skämtlåtar är egentligen illa nog. Men det är värre än så. För ska man skoja behöver det vara kul, och Another Chorus är så erbarmerligt trist att även den mest välvillige lyssnaren är less efter 20 sekunder, både på den fantasilösa och trista refrängen och på de ännu mer menlösa rappade verserna om bandvedermödor. 

Så fortsätter de med misslyckade försök till humoristiska metasånger. ”I could write something better in my sleep” påstår han i Not OK, och man undrar varför han isåfall inte gjorde det. På samma sätt är det i titelspåret, där Gordon Gano flera gånger konstaterar att “I don’t change the chords anymore, the chords change... by themselves”  Som lyssnare måste man fråga sig varför Gordon Gano inte tog kontrollen över den eskalerqnde situationen, om han märkte vartåt det barkade.

De schabloniserade akustiska Modern Lovers-imitationer som fyller ut däremellan håller lite högre kvalitet, men bara lite, och att till och med Tom Verlaine lånat sig till gästinhopp förstärker bara totalsumman av bortslösad kompetens. 

 
Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner

Whitney - Candid

Hyllade duon Whitney släpper coveralbumet Candid mitt i den blåsiga sommaren. Det är en samling med tio låtar från bland andra Kelela, David Byrne, John Denver och The Roches. Att släppa coverskiva, eller covers generellt, är ett så fint sätt att ge lite nytt liv åt äldre verk. Eller äldre behöver de nödvändigtvis inte vara, det räcker nog bara med att tycka om låtarna.

Alanis Morissette - Such Pretty Forks in the Road

Such Pretty Forks In The Road är en grundlig genomgång av Alanis Morissette sinnestillstånd, där hon pratar om obekväma ämnen som psykisk ohälsa, missbruk och sexuellt våld. Men i samband med hennes mjuka framtoning är inte musiken avskräckande utan grundar sig ur ett tryggt perspektiv. Morissette är som en tröstande jourtjej som vet precis vad hon ska säga för att trösta och stärka. Det är berörande och mysigt i allt sitt mörker.