Så blir du en bitch

Trött på att vara den som alltid ställer upp? Här är kursen som lär dig låta bli. 

“Risken att bli rövkörd av någon mindre snäll ökar exponentiellt för varje grad av snällhet du själv uppnår.”

Det finns en mer elegant version av det här citatet i Niccolò Machiavellis 1500-talsklassiker Fursten, men när jag snubblade över formuleringen i Flashback-tråden “Jag är för snäll” blev det tydligt att vissa insikter överlever renässansen. Och att vissa sociala problem inte försvinner, utan bara byter kostym.

God moral är fortfarande ett rätt uselt skydd mot människor som inte delar den. Det var sant på 1500-talet, och det är sant nu. Hur deppigt det än är kvarstår faktum: ibland är det säkrare att vara fruktad än älskad. Inte mycket. Men tillräckligt.

Problemet är att många av oss saknar den där naturliga auran av lågintensiv skräck. Vi är uppfostrade att vara trevliga, rimliga, lätta att ha att göra med. Vi säger “ingen fara” när det är fara. Vi säger “det löser sig” när det inte gör det. Vi blir hellre utbrända än påpekar att kollegan borde sköta sitt jobb. Med Machiavellis mått mätt är vi helt oskyddade.

Tur då att det finns moderna lösningar på gamla problem. Man kan till exempel gå en bitchkurs.

Hjärnan bakom kursen med den snärtiga titeln är psykologen Jonas Arnqvist. Ordet dök upp i hans huvud för några år sedan. Han har jobbat inom vården i över tjugo år och mött patienter med psykisk ohälsa och utbrändhet där översnällhet ofta varit en bidragande faktor – inte som ensam orsak, men som del av mönstret. Det som återkom var svårigheten att säga nej och ta hand om sina egna behov. När han testade idén på vänner fick han positiv respons; folk tyckte det lät kul.

– Skämtsamt brukar jag säga att jag ser det som en del av mitt jobb att försöka hjälpa dem att bli en sämre människa, säger Jonas. 

För att nå dit får deltagarna ta sig an övningar, föreläsningar och gruppdiskussioner med titlar som “Säga nej för nybörjare”, “Defensivt och offensivt bitchande” och “Beståndsdelar i bitchning”. Målet är att bli mer hälsosamt egoistisk: sätta gränser, stå upp för sig själv och hitta balansen mellan att ge och få. Och att det är okej att vilja ta för sig lite grann.

– Vi är konkurrerande varelser också, understryker Jonas. 

Med tanke på ordet bitch, riktar sig kursen främst till kvinnor?
– Nej, den är för alla människor, men de flesta deltagare är kvinnor. Problemet och bakgrunden är vanligare hos kvinnor, även om män också går kursen – ungefär en femtedel är män. Kvinnor skolas ofta in i ett större mått av självuppoffring än män, och det är just det mönstret kursen vill bryta. 

Vilka är bäst på bitcha i dagens samhälle?
– Bäst på bitcha är vita medelålders män. Det kan låta kliché men till viss del ingår det i mansrollen. Det har sina poänger och underlättar att kunna vara arg och aggressiv. Dessutom är de ofta vana vid att ha en position där de känner sig mer berättigade och i större utsträckning har råd att “ta striden”.

Du menar att det inte får så stora konsekvenser att vara arg och jobbig om man är man?
– Nej, jämfört med kvinnor är riskerna och problemen mindre.

Vilka är sämst?
– I snitt är kvinnor sämre på att bitcha än män, men det finns gott om kvinnliga bitchar också. Ju lägre man står i samhällshierarkin desto större risker med att bitcha, och i ett relativt underläge blir man automatiskt mer försiktig.

Avspeglas det här i vilka som går kursen?
– Könsgrejen syns tydligt. Däremot spelar position i samhällshierarkin mindre roll. Det är framför allt personer som är vana vid att gå kurser, jobba med sig själva och som har möjlighet att lägga pengar på det som deltar.

Finns det några andra gemensamma nämnare hos deltagare?
– Många kommer från vård, skola, omsorg eller andra tuffa arbetsmiljöer med hög press. De allra flesta har redan jobbat en del med sig själva, är medvetna om sina tankemönster och beteenden, och vet att de borde göra något åt dem. Inte sällan har de gått andra kurser eller testat olika varianter av självutveckling tidigare.

Hur skulle du definiera en bitch?

– Det finns massvis av giltiga definitioner men den kursen bygger på står på första sidan av programmet. “Att bete sig på sätt som somliga tycker är otrevliga eller jobbiga, för att befrämja saker som är viktiga och värdefulla för en.”

Hur vet man om man är för snäll?
– De flesta känner det på sig eller har problem som är stora nog för att få kommentarer som: “Du kanske inte borde ta på dig så mycket” eller “Ryt till lite grann”. Ett annat bra tecken: om vettiga människor omkring dig tycker att du är lite för snäll för ditt eget bästa, då är du förmodligen det.

Flera av övningarna Jonas använder bygger på att deltagarna rollspelar med varandra. Det kan till exempel vara att en person spelar en otrevlig telefonförsäljare, medan den andra övar på att vara otrevlig tillbaka, i olika styrka. De tränar också på hur samma ord kan låta olika beroende på tonfall och kroppsspråk. Deltagarna får testa att säga samma sak på flera sätt och förstärka det med minspel eller gester för att göra budskapet tydligt. Mot slutet blir det en teambitchningsövning där gruppen får välja mellan en jobbig chef eller en högljudd granne att säga ifrån till.

– Då spelar jag den jobbiga chefen eller den jobbiga grannen, och så bitchar de mot mig, säger Jonas. 

Hur viktigt skulle du säga att konflikttålighet är för att bli bra på det här?
– Det går inte att bli bra på de här grejerna utan att det ibland blir obehagligt. Ibland blir folk helt enkelt sura på en.

Varför är det så viktigt att öva på att känna och skapa obehag? 
– För att det är en så pass central orsak till varför folk inte sätter gränser eller säger ifrån, trots att det är rimligt. Alla är inte rädda, men de flesta känner på något sätt ett obehag och precis som med många andra psykiska svårigheter spelar rädslan en stor roll. Att lära sig att det går att göra saker även när det är skrämmande gör stor skillnad. Många av kursdeltagarna har vid starten en tanke om att “nu ska jag lära mig att vinna fighter utan att det blir jobbigt”. Men det här är som att gå till tandläkaren, det kostar att få det att funka. 

Hur hanterar man obehaget då?
– Genom att träna och exponera sig för sådana situtationer lär man sig att det kanske inte var så farligt som man trodde, eller att man blir bättre på att hantera situationens svårigheter. Mycket handlar om att kunna bära obehagskänslor: inte försöka bli av med dem, inte fly från dem eller låta dem styra ens handlingar.

Hur värnar man sina egna behov utan att det blir “mina behov går först”? 
– Det är lite individuellt. Jag brukar skämtsamt tänka i Star Wars-termen "The Dark Side" när jag håller kursen. Men för de här deltagarna är det sällan ett problem. De har inget intresse av att bli hemska människor utan vill bara hitta en någorlunda balans. Många har påpekat att det skulle vara ännu bättre med motsatsen: en kurs där otrevliga egoister lär sig att bete sig som folk. Och ja, det håller jag helt med om. Men de kommer inte att söka sig till en sån kurs. En av de stora gruppdiskussionerna, och ett genomgående tema under kursen, är just vad som är lagom egoistiskt. Det finns inget exakt svar, men deltagarna får bolla det med varandra. När är det för mycket? När är det för lite? När är det lagom? Hur mycket ska man bry sig om? Hur mycket ska man inte bry sig om?

Så det finns ingen risk att fel personer går kursen och lär sig nya tekniker för att vara odrägliga mot sin omgvining?
– Nej, jag har inte sett några sådana tendenser än. Men jag har viss beredskap för att det skulle kunna hända.

Som vadå?
– Det finns ingenting jag säger som man inte kan läsa sig till någon annanstans, när det gäller manipulationstekniker och sånt där. Möjligtvis kan kursen fungera som en genväg för någon att bli lite hemskare men jag ger ingen information som inte redan finns tillgänglig.

Du nämnde lite olika sätt att säga nej på. Vad innebär egentligen ett “kroppspråks-nej” och att “prata nejiska”?
– Förenklat är "kroppsspråks-nej" samma sak som när djur säger nej med kroppen och tonfallet – samma sak gäller oss människor. Det kan vara armar i kors, att vända sig bort, skaka på huvudet eller bara ett ändrat tonfall. I många situationer behöver man inte ens använda ord för att säga nej. Uttrycket att prata “nejiska” fick jag först av en kompis och det handlar om att det i vissa situationer eller sammanhang kan vara klokt att ha nej som sitt grundsvar. Personen jag lärde mig uttrycket av är lärare, en yrkesgrupp som ofta är pressad med krav och önskemål från många olika håll. Han sa att om chefen säger “vi skulle behöva” eller “finns det någon som kan”, så är första svaret alltid nej. Sen kan man öppna för ett ja om det känns rätt. Startsvaret är alltså nej tills motsatsen är bevisad. 

Att fnysa eller lägga armarna i kors kan ju uppfattas som passivt aggressivt. Är det inte bättre att bara säga vad som känns fel? 
– Det beror lite på. Dels på sammanhanget och vilka människor man har omkring sig. Kroppsspråket är egentligen den mänskliga grundkommunikationen när man är lite missnöjd – inte orden. Det har fungerat i flera miljoner år, långt innan vi fick språk. Språket har vi sen lagt ovanpå, men vi kommunicerar fortfarande mer med kroppen än med ord. I situationer där folk inte känner en, eller där signalerna inte riktigt går fram, blir det däremot viktigt att vara tydlig med ord. Då kan det första steget med ord vara: “Så här vill jag ha det, det här är viktigt för mig. Jag tycker inte att det är okej om det blir så här.” Om man inte har någon anledning att bitcha kan det räcka med att bara informera om hur man vill ha det. I många fall räcker det.

– Människor missförstår varandra hela tiden, det är en del av att vara människa. Men om situationen är osäker eller om man redan konstaterat att det inte gick bra när man lät lite sur på rösten är det viktigt att kunna uttrycka sig med ord. Alla är inte heller så bra på kroppsspråk och för dem kan det vara extra viktigt att förtydliga med ord. Men i grunden är kroppsspråket det mest naturliga sättet att visa ogillande eller konflikt och det fungerar oftast effektivt. Det är så naturligt, så jag tycker det bör få fortsätta vara normalt. 

När är det en dålig idé att bitcha?

– Om man vet, eller har anledning att misstänka, att personen är farlig. Är någon påverkad och bär kniv är det inget snack om saken. Är det en chef med ett track record av riktigt illa beteende kan det också vara klokt att tänka igenom situationen noga. Ibland kan man tänka “han får väl ge mig sparken då”, men det är ändå en situation med stora risker. Det är också lätt att börja säga saker man ångrar när man är riktigt arg. Hamnar du i ett läge där du börjar säga dumheter till någon du faktiskt bryr dig om och vill ha en bra relation med är det dags att bromsa.

Under kursen pratar ni om “bitchiga” förebilder. Finns det några som återkommer?
– Under passet lyfter vi personer som vi tycker har bra “bitchkvaliteter”, men man behöver inte hålla med dem om deras åsikter eller annat. Grynet nämns ofta. Många tar upp Ebba Busch – man kan ha olika åsikter om hennes politiska gärning, men nästan alla är överens om att hon är en bitch, och en ganska effektiv sådan i sitt arbete. Andra återkommande namn är Pippi Långstrump och Greta Thunberg, som jag brukar nämna om ingen annan gör det. Hon har ju retat gallfeber på väldigt många människor. Zlatan dyker upp ibland, liksom Margaret Thatcher. Under samtalet om “sambitchning” tar jag upp kvinnorösträttsrörelsen som en fungerande förebild. Och ibland nämner deltagarna personer de känner, släkt eller vänner.

Om man är konflikträdd – hur hanterar man någon som blir arg eller lite hotfull?
– Det beror på hur hotfull situationen är. Känns det farligt ska man backa. Om någon är aggressiv, men man vet att det inte är farligt utan bara jobbigt, handlar det om att träna på att stå ut och inte följa sin spontana reaktion att backa och ge sig.

Skuldkänslorna man kan få när man säger ifrån, eller bitchar emot. Hur kan man jobba med det?
– Det finns olika sätt. En grundprincip är att om alla människor är lika mycket värda, då är även mina behov lika viktiga som andras. Det är både rimligt och självklart. Det är också normalt att ibland må dåligt – och att andra gör det också. Som förälder kan man till exempel behöva göra saker som gör barnet ledset, och då får man stå ut med sitt eget dåliga samvete eftersom det är rätt sak att göra. Samtidigt behöver man fundera på vad som faktiskt är ens ansvar. Man kan inte ta ansvar för hela världen. Samhället är byggt på konkurrens, och inom rimliga ramar är det helt mänskligt att ta för sig, även om det påverkar andra. I idrottsvärlden är det till exempel tydligt reglerat vad som är okej och inte. Att försöka skaffa sig en fördel som innebär en nackdel för någon annan är inte konstigt – så länge det sker inom reglerna. Det handlar i slutändan om att hitta balansen: när är det lagom egoistiskt, och när blir det för mycket?

Vad är det vanligaste sättet deltagare missförstår eller misslyckas när de övar upp sin bitch-förmåga?
– Det vanligaste är att man känslomässigt inte riktigt fattar att man måste välja obehaget. Även om man teoretiskt förstår det, letar många fortfarande efter ett sätt att slippa känna det, och hoppas kunna få det att funka utan obehag.

Är du en fullfjättrad bitch vid det här laget, eller brottas du fortfarande med vissa saker?
– Jag vill fortfarande att alla ska må bra. Jag tar ibland mer ansvar än vad som är mitt och har lite för lätt för att säga att jag kan hjälpa till eller ställa upp. Jag har fått ner det till rimliga nivåer, men det är fortfarande något jag får hålla koll på. Jag tror att jag är snäppet bättre än genomsnittet, och det räcker ganska långt för mig. De stora, viktiga stegen har jag redan tagit.

Om du får skicka med en sak till den som läst ända hit, vad skulle det vara?
– Till de som behöver det: upprepa mantrat! “Mina behov är minst lika viktiga som alla andras.” Genom att upprepa det många gånger underlättar det att både tänka tanken, känna känslan och agera i linje med den.