Viktor Brobacke - Vuxna Barn

Patrik Forshage 00:00 3 Jun 2020

Efter alla år med Club Killers och som Anders Wendins högra hand i Monster och Moneybrother har Viktor Brobacke till slut bestämt sig för att solodebutera. 

Att han är en strålande trombonist behöver han inte bevisa, och det ger han utrymme för i den dramatiska och spännande dubjazziga Brister, som är skivans i särklass bästa spår. Symtomatiskt är det också skivans enda instrumentala låt, för tyvärr måste vi konstatera att varken teatral sång eller medvetet infantilt textförfattande tillhör Viktor Brobackes styrkor. 

”Det får bli en pekoral”, konstaterar Viktor Brobacke redan i inledningsspåret Varsel, enligt principen att det är bättre att själv peka på sina brister än att låta andra göra det. För pekoral är det sannerligen, med deklamerade banala metaforer om ”en livmoder fast av glas” och Södermalmsplattityder om Årstavikens glitter, och med tillkrånglade proggarrangemang som börjar i Dungen och sedan fortsätter att lasta på en rejäl övervikt av blåssektioner, flöjter och piano. 

Värre ändå är Diktors Dröm fullproppad med fria associationer och svulstiga körverk, medan moraliserande - skärmen kontra skogen - I blommor och bär jag är ju så kär faktiskt är bättre än sin titel. Fyra hästar är ännu bättre, med en afropoprytm som understundom löper amok, till dess att Viktor Brobacke i slutet ger sig in i ett resonemang med en... häst, utan att reflektera över att även hästar rimligen helst vill bli tilltalade med åtminstone ett visst mått av intelligens.

Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner