Det är alltid knepigt att recensera sina egna tonårsidoler. Jag känner ett visst ansvar över att inte göra 15-åriga Tina besviken. Det känns även stort på något vis. Det finns många minnen från min uppväxt som tonsatts till Veronica Maggio, alla för generiskt ungdomliga för att förtjäna en omnämning.
Det här blir även min andra Maggio-recension för i år, då Fiender är tråkigt är uppdelad i två. Precis som jag skrev tidigare var jag nyfiken på, men även något skeptisk till uppföljningen. Efter en hel sommar av singlar som snurrat på varenda klubb, varenda radiostation och varenda affär har jag känt mig något matt och osugen på mer. I ett samtal med min kompis Louise fastslog vi att Veronica Maggio även känns yngre nu än vad hon gjort tidigare, att låtarna har ett visst banalt och barnsligt filter över sig. Textrader som Fiender är tråkigt, superduper tråkigt eller Vi gjorde det, bara för att säga att vi gjorde det, är ju inget vidare bra.
Kanske är det den förbannade nostalgin som gör mig mjuk inför Maggio, eller så var det första släppet bättre än det andra, för jag känner inget sug i magen utan bara ett plikttroget nickande i takt med musiken. Soundet är detsamma som förr, men genom den här samlingen låtar kanske Veronica Maggio lockar en helt ny publik som jag inte tillhör. En som ska uppleva tonåren för första gången.
