Faran med att göra ett album tillsammans med en hel uppsjö producenter och låtskrivare är att det blir till en löst sammansatt låtsamling som spretar i olika riktningar snarare än ett album. Här har Veronica Maggio samarbetat än med Niki & the Dove, än med Amasons Petter Winnberg och än Povel Olsson från The Royal Concept. Tidigare samarbetspartners som Markus Krunegård liksom trion Salem Al Fakir, Vincent Pontare och Magnus Lidehäll är också frekventa, och med en sådan spridning ramlar Veronica Maggio givetvis i ojämnhetsfällan.
För stora delar av Veronica Maggios Spotify-publik är bristerna i sammanhållen albumkonstruktion dock inget som helst problem, eftersom de bara lyssnar på enstaka låtar ändå. Och här radar hon upp Spotifymagneter, varav flera i sina respektive arrangemangskaraktärer är strålande bra. Titelspårets vemodiga vänlighet och den intensiva gitarrpopen i Dom sa!, till exempel, liksom hymnen till tonåringens tvärsäkra världsuppfattning i Femton. Självinstruerande Play och sen repeat är mäktigt bombastisk, och dess motsats Gjord av sten med ett intensivt och självutlämnande ordflöde är en fin Amason-ljudande visa.
Men tyvärr finns flera misslyckanden också bland de enskilda låtarna. Det blir för banalt ibland, till exempel i Vi mot världen, och avslutande Förlorad för alltid är en schabloniserad balladbagatell. Sämst är det infantila melodifestival-bottennappet Ayahuasca.
Med sina personliga texter och sin röst full av rättfram ärlighet har Veronica Maggio de grundläggande förutsättningarna att sy ihop kompletta och viktiga skivor. Men även lapptäcken kräver helhetskomposition, och Den första är alltid gratis är både alltför brokig och alltför varierande i beståndsdelarnas kvalitet.
