Us and Us Only

15:37 25 May 2000
[I]Forever[/I] är en av de tre bästa låtar Charlatans någonsin gjort. Den inleder [I]Us and Us Only[/I], deras sjätte album, med rå dubbig rock. Tim Burgess sjunger den vackraste text han någonsin sjungit ovanpå ett beat som låter som något från Primal Screams [I]Echo Dek[/I] och sedan imploderar allt i en underbar pianomelodi. Jag behöver följaktligen inte spendera många minuter med [I]Us and Us Only[/I] för att påminnas om att The Charlatans, trots två väldigt ojämna album i rad, är ett av 90-talets bästa popband. Albumet fortsätter med [I]Good Witch Bad Witch[/I], introvert och psykedelisk spökrock som förklarar att vi inte har någon lättsmält skiva framför oss. [I]Us and Us Only[/I] är nämligen det mörkaste album The Charlatans gjort hittills, kanske också det mest svårtillgängliga. Men det är framför allt det bästa de gjort sedan [I]Up To Our Hips[/I]. Jag blir lycklig av den folkliga [I]Impossible[/I] (låter som en b-sida med Stone Roses från 1989), en sådan där sorglös och funkig Charlatans-låt som får en att vilja gå ut och dricka öl med alla som har [I]Some Friendly[/I] på vinyl. Och, som i många andra stunder på [I]Us and Us Only[/I], stjäl de det allra bästa från favoritskivorna med Dylan och Stones när de avslutar låten med ett fantastiskt munspel. Men jag gillar inte allt på albumet. Precis som på [I]Tellin' Stories[/I] trampar de för ofta i samma vatten som förut. Jag älskar Charlatans sound, den där funkiga orgelrocken och Tims blekt brittiska soulröst, men det krävs ordentliga låtidéer för att man ska orka lyssna på ett nytt Charlatans-album, i stället för att digga något av de gamla hederliga (som ju låter likadant). Förutsägbara [I]A House is Not a Home[/I] hade gärna kunna bytas ut mot mer folkrock, som den vackra [I]Senses[/I] (Tim låter som en försupen rocker på någon bar i Texas, och det är grymt), lättsamma och countrydoftande [I]I Don't Care Where You Live[/I] eller det där oemotståndliga pianobreaket i [I]Forever[/I]. The Charlatans har i alla fall aldrig låtit mer troende, hoppfulla och sjävsäkra än här och jag tvivlar inte på att deras nästa album kommer att bli ännu bättre.
Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner

Smisk - Världens äckligaste rockgrupp

När malmöborna passerade Stortorget för någon vecka sedan möttes de av en makaber syn. Det hängde nämligen en död svan i en snara från kungastatyn. Som tur var visade det sig vara en väldigt autentisk fejksvan, planterad av Smisk (de sysslar trots allt med punk, inte death metal). Gärningen var en blinkning till deras tidigare singel Jag sköt svanen (det pågår tydligen nån svan-gate i Malmö, orkar inte förklara). Det djärva hysset symboliserar både ambitionsnivån och kaxigheten hos bandet ganska väl.
 

Timecop1983 - Faded Touch

Timecop1983 har, som en av genrens mer meriterade leverantörer av lågmäld synthwave, en förmåga att skapa drömlika landskap likt få inom denna musikstil, samtidigt är dessa cinematiska ljudmiljöer abstrakt och blir lätt ganska bakgrundssvalkpigt likriktade. Därför är hans samarbeten med starka sångare väldigt tacksamma, vilket också gjorde den föregående plattan Night Drive från 2018 karriärens bästa.