Mycket har hänt sedan Underworld släppte sitt väldigt egensinniga album [I]Dubnobasswithmyheadman[/I] 1993. För mig - och många andra - var det inkörsporten till en värld av dansmusik; i början techno, men sedermera även drum'n'bass eller house och sen vidare. Men för Romford-killarna Karl Hyde och Rick Smith (Darren Emerson har hoppat av) har tiden stått still.
Underworld är än idag ganska så ensamma om att låta som de gör och trots att jag numer bara besöker den brittiska scenen vid enstaka tillfällen så är ett möte med Underworld fortfarande en relativt omskakande upplevelse. Det går fruktansvärt snabbt, det viskas enstaka ord över en atmosfärisk och detaljrik ljudbild och det är könlöst på ett ibland ganska stimulerande sätt. Precis som vanligt alltså.
[I]A Hundred Days Off[/I], första riktiga livstecknet (de släppte en live-skiva år 2000) sedan [I]Beaucoup Fish[/I] från 1999, skiljer sig så lite från deras tidigare album att vissa klockor här på kontoret faktiskt stannade när jag spelade det för första gången.
Underworld kan vara nöjda. Själv saknar jag en [I]Mmm Skyscraper I Love You[/I] eller en [/I]Rez. Så bra låtar finns inte här. Stenhårda singeln [I]Two Months Off[/I] är det närmaste du kommer, men sen ekar det rätt tomt när Karl Hydes röst studsar fram bland de hårdaste rytmerna den här sidan gabber. Då och då stannar grabbarna till, spelar en långsam blues i tre minuter ([I]Trim[/I]), men de är snart uppe på hästryggen igen och galopperar fram över tretton kompromisslösa minuter utan varken mål eller pardon. De kan sin rave-funk, men nånstans på vägen tror jag de tappade lite av sin soul.
Andra skivan [I]Second Toughest in the Infants[/I] var kall och ursinnig näsblodstechno för softisar som jag, men den obevekliga och nästan hypnotiserande råhet jag hörde i dom då, den har ersatts med sämre versioner av densamma.
[I]Skivan släpps den 16 september.[/I]
Skivbolag:
Artist:
