”Finns det recensioner eller betyg som du ångrar?” Det är en av de vanligaste frågorna som ställs till en musikrecensent, och den är givetvis både felformulerad och irrelevant. En recension, liksom en skiva, är en bruksvara som skapas och används i sin kontext, men som inte kan eller ska göra anspråk på att innehålla eviga sanningar eller värden. Till och med de stackare som hyllade säg Oasis tredje album gjorde det i upplevelsen i stunden, och hur värdelös skivan än känns så småningom var en hyllning där och då rätt och riktig.
Bara när man som skribent fegar ur och håller igen, kanske för att man inbillar sig att upplevelsen av musiken är för privat, finns det anledning till självrannsakan. Ulf Sturessons förra album hyllade jag så till den milda grad att skivbolaget klistrade dekaler med citat ur recensionen över hela omslaget, och när Ulf Stureson nu återvänder efter fyra år är det dags för undertecknad att för första gången besvara ångerfrågan.
Jo, min recension av Ulf Sturesons förra ångrar jag. Den var lam, och betyget var lågt. Mina anonyma formuleringar i recensionen får skivan att verka bra, för att inte säga väldigt bra, men de fångar ingenting av skivans kraft och fulländning.
Allt jag ville säga är en skiva som betydde allt för mig, som var viktigare än någonsin Morrissey, David Bowie eller en gång i tiden till och med KSMB. Mitt i min värsta livskris var den en partner, en hämnare, en tröstare, och istället för att lyssna på alla andra skivor jag hade i uppdrag att ha koll på, att ha åsikter om, lyssnade jag på Allt jag ville säga gång på gång, ibland fyra gånger om dagen. Allt jag ville säga var den bästa skiva jag någonsin hört just då, eftersom den var skriven direkt för mig, och fortfarande tar jag fram den oftare än någon annan skiva.
Det innebär förstås att Ulf Stureson har en genväg in i mitt hjärta, men det innebär samtidigt att det vilar orimliga förväntningar på hans nya album Beroende, i en period när jag varken behöver tröstare eller hämnare.
Tur är väl det, för nu erbjuder Ulf Stureson varken räddning eller smärtlindring. ”Den här plattan inte bara visar ungdomen vägen, dom får stryk också (sic!)!”, utropar han, och även om hans musik har mer muskler än senast så är det ändå bara ytan som blivit hårdare och tuffare.
Fortfarande rör han sig konsekvent i miljöer som går i höstgult, isblått och stålgrått, och även om fåglarna kanske sjunger så fattar de ändå ingenting. Hans barnaskaror sprids ”som askan över älven”, och de stackare som befolkar hans sånger mår genomgående kass. Men även om John är bortom räddning är hans sång desto starkare, och titelspåret är lika vackert trasigt som sin huvudperson. ”Dom säger att du är beroende av spriten – jag skulle säga att du satt i skiten”. Lika illa är det med Ulf Stureson själv. ”Jag är i dåligt skick”, sjunger han i Skadat gods, som lika mycket är en av skivans bästa sånger som en programförklaring.
Ulf Stureson säger sig ha klivit ur John Holms kavaj nu, men det är ett plagg han aldrig burit. Däremot är John Holm fortfarande den enda relevanta jämförelsen till Ulf Sturesons veka och brustna röst, själ och umgänge, men John Holm gjorde bara tre fantastiska album, och nu är Ulf Stureson uppe i fyra.
Skivbolag:
Artist:
