Ulf Stureson har samma intensitet som Thåström, är lika intim som Eva Dahlgren, lämnar ut mer av sig själv i sina texter än Jocke Berg och har mer att säga än Thomas Di Leva. Så varför kommer Ulf Stureson ändå aldrig att få hög rotation på någon spellista eller bli erbjuden att framträda på någon Grammisgala? Kanske för att hans musik kommer så nära. För nära för de flesta.
Du kan inte slölyssna på Ulf Stureson. Hans ljusa påträngande röst, inte olik John Holms, kräver full uppmärksamhet och fungerar inte i ett melodiradioformat. Hans nästan krampaktiga tag om gitarren förmedlar inte trygghet utan oro. Men om du lyssnar på musik av ett annat skäl än att enbart bli underhållen framstår Ulf Stureson som en av få artister i Sverige just nu som förtjänar epiteten unik och oersättlig.
Fyra år efter hans debut [I]I overkligheten,[/I] ett album präglat av två syskons bortgång, presenterar han nu ett album där han drivit upp tempot och börjat skriva rakare poplåtar. Men texter som [I]Brev från Gud[/I] understryker att denna ljusare ton mer handlar om vilja än om övertygelse. Som han säger till sig själv i låtens text: "Du har legat länge nog nu." Jag har sällan hört lika raka, enkla poplåtar som samtidigt har förmågan att krypa under ens skinn.Skivbolag:
Artist:
