Kasten mellan musiken och det partipolitiska arbetet kan verka långa, men det finns en tydlig linje i det Uje Brandelius tar sig för. Både med Doktor Kosmos och som organisationschef för Vänsterpartiet har Uje Brandelius ständigt snickrat med ord för att pedagogiskt och mer eller mindre subtilt lyfta fram ställningstaganden.
Även på hans första soloalbum är orden centrala. Kärnan består av ett vardagsrealistiskt och ordrikt berättande, och på ett par ställen bränner det till. I Självbiografi är han alert och möjligen en aning självironisk, och Marionett är vass i sitt ideologiska kontrasterande. Men de små iakttagelserna av föräldraskap, vuxenrelation och moget identitetsifrågasättande - ofta utstuderat poänglösa - blir snabbt enahanda i sin trivialitet, och musiken är mest att betrakta som farkoster för texterna, avsedda att vara så lite iögonfallande som möjligt. Det är stillsam synthpop, det är bossa med rytmen direkt från orgelns grundprogram, det är stilla countrylunk och det är vissångarpop, alltihop tillbakahållet och anspråkslöst.
Med sin intensiva casio-punk likt tidiga Reeperbahn och en textmässig finess är Perfekt en av skivans upplevelser, och även på singeln Här kommer livet (och du fattar ingenting) påminner Uje Brandelius röstmässigt en del om Olle Ljungström. Fler sådana avsteg från alldagligheten hade kanske styrt undan uppmärksamheten från att Uje Brandelius begår retorikerns dössynd och blir långtråkig.
