När U2 överraskningssläpper sitt första album på fem år, gratis för publiken och inkomstsäkrat för bandet genom sponsoravtal med Apple, är den uttalade ambitionen att återvända till rötterna. De vill tillbaka till en tid när U2 rörde sig på Dublins då ganska sunkiga gator som vanliga dödliga, med punkrockare snarare än världspolitiker som förebilder och kollegor. Det når de förstås inte fram till, eftersom U2 sedan decennier förlorat förmågan att utrycka sig mindre än bombastiskt, och från Bonos penna kommer inte längre annat än toppdiplomatiska värdegrundsdeklarationer och Höga Visan-parafraserande predikningar.
När de till exempel namncheckar Joey Ramone i en låttitel stannar punkigheten vid något distat riff, och det hade varit begripligare om det det varit en hyllning till Adam Ant, som både fotbollskörer och antydningar till burunditrummor hämtats från. Eller till Manic Street Preachers, som ett U2 med åtminstone lite nedtonade pretentioner faktiskt alltsom ofta låter väldigt likt. Ännu oftare innebär viljan att vända tillbaka att U2 ganska träffsäkert lyckas återskapa storslagna perioder i sin historia. Iris (Hold Me Close) till exempel låter som en outtake från The Unforgettable Fire-eran och Song for Someone är ett återvändande till The Joshua Tree.
Men trots att det ibland låter som U2 imiterar antingen sig själva eller sina efterföljare, och trots invändningar både om storvulenhet och om den eventuella paradoxen att ett multinationellt storföretag betalar för solidaritetsyttringarna går det inte att avfärda Songs of Innocence. På många sätt är det nämligen ett riktigt bra album, faktiskt bandets bästa sedan Achtung Baby för 23 (!) år sedan. Låtkvaliteten är överlag hög, och även om bandets inte lyckas återuppväcka sin ungdom finns där ett engagemang och en gnista som länge saknats. Volcano är vass upptemporock, och I California (There Is No End to Love) lyckas de integrera käcka "woa-oa-o"-utrop direkt från pojkbandsscenen på ett sätt som faktiskt är förtjänstfullt. Lika bra funkar muskelrocken i Cedarwood Road, med ett nödtorftigt maskerat Led Zeppelin-riff, liksom flörten med Bowies Berlinperiod i Sleep Like A Baby Tonight och den episka avslutningen The Troubles med en gästande Lykke Li.
