Det finns så många orsaker att älska Ty Segall. Hans energi, till att börja med. Det är den som gör att han parallellt med sina egna skivor - ofta två om året - och turnéer startar konstellationer som Fuzz. Det är också hans energi som gör hans konserter till sådana magnifika urladdningar, och som gör att varje album han gör både sprakar så intensivt och spretar i så många riktningar.
Hans mod att våga bli skitig är en annan orsak till kärlek. Den bidrar till att hans gitarrspel är okonventionellt, distat och ibland atonalt att man ständigt påminns om Captain Beefheart och till och med The Residents mitt i hans garagelarm. Gitarrsolona är långa och många, men även i bluesbaserat powertrio-mangel ligger de mycket närmare James Williamsons och Jon Spencers än Eric Claptons. Hans mod innebär att en störande liten ettrig synth tillåts peta ett tungt 70-talsjam i den mjuka vita hängbuken, och han tillåter sig att bygga ett genomgående och svårbegripligt albumtema om den långtifrån rumsrena kärlekshistorien mellan Mandy Cream and Candy Sam.
Hans melodistyrka mitt i allt larm är kanske den främsta orsaken att älska Ty Segall. Den är inte lika påfallande omedelbar här som ibland annars, men efter några lyssningar framträder de smarta melodierna. I synnerhet bjuder Candy Sam in till allsång och koordinerat Status Qou-headbangande, och en udda cover av The Equals Diversion låter som som när Soundgarden spelar Devo-covers i glamversion.
Som med alla excentriker kräver dock kärleken till Ty Segall en hel del tålamod, och mot slutet faller skivan ihop i en kakafoni av osorterade ljudfragment. Det drar ned betyget en aning, men det förminskar inte kärleken till Ty Segall alls.
