Om du som jag läser att Tune-Yards senaste album Sketchy handlar om könsdysfori, aborträtt, frivillig barnlöshet och rasism, tror du kanske att det ska vara lite… ja såklart viktigt, men också tråkigt. Efter att ha lyssnat kan jag inte påstå att det är tråkigt. Vet inte heller om jag kan påstå att det handlar om något i huvudtaget. Rättvisetematiken finns här, men musiken är så bisarr att det är svårt att förklara vad som händer, än mindre uttyda något budskap. Trots sin underlighet löper också en poppig röd tråd genom albumet.
Musiken är så maximalistisk att det är lättare att beskriva vad som inte finns med på skivan: lugna stunder, traditionella grooves, begripliga låttexter. Det enda andrummet som finns på albumet är “låten” silence pt.2 (who is “we”?), som består av en minuts tystnad. Den “mest normala” låten, hypnotized består av glitchiga radioröster, en mygglik synt som virvlar runt i mixen, en bas som låter som att den hör hemma i en annan låt. Sen kommer en obehagligt melodiös refräng där raden Look into my eyes upprepas om och om igen.
Av min beskrivning får du kanske intrycket att Sketchy är det konstigaste som gjorts. Det är det inte, men inom populärmusiken finns det inte mycket liknande. Att bandet tagit mycket inspiration från Talking Heads är tydligt, men skivan känns samtidigt väldigt modern. Musiken är bestämt otippad och otippat bestämd. Den är kanske inte för alla, men är du öppen för albumet kommer du hitta sprängfyllt av oväntade vändningar, vackra stunder, och (delvis) dansvänlig kuriosa i musikform.
