Mudhoney var egentligen alldeles för mycket rock och vildsint experimenterande för att tillhöra grungescenen när de härjade som värst. Hade de inte bott i Seattle, haft före detta medlemmar från Green River och legat på SubPop hade de nog kommit undan. Deras fantastiska miniplatta [I]Superfuzz Bigmuff[/I] från 1988 var ju så mycket mer än en skrikig hybrid av punk och metal. Den var frustration, revolution och aggression i koncentrat och epitetet MC5s slamriga lillebrorsor låg inte långt borta. När de sedan gjorde en cover på Spacemen 3s [I]Revolution[/I] var man nästan beredd att utnämna dem till världens coolaste band. Men sedan gick något snett. Trots bra koll på musikarvet har de sedan [I]Superfuzz...[/I] alltid haft väldigt svårt att spela in bra plattor. Ofta har det funnits intentioner som visat på att de skulle kunna göra någonting bra, men känslan av hafs, halvfärdighet och ointresse för inspelningar har varit starkare. När de nu återvänder med sin första platta på tre år är det därför inte med några större förhoppningar man sätter igång den. Men Mudhoney chockar. De har spelat in en platta befriad från larv och taffel. Vad vi får är istället en rejält sammanhållen och uppstyrd platta som funkar alldeles finfint. Stötrockigt och riffglatt i kombination med slagkraftiga refränger och Mark Arms lagom påfrestade sång. En synnerligen positiv överraskning, ett glatt återseende och ytterligare ett bevis på att man aldrig skall räkna ut ett band.Skivbolag:
Artist:
