Jag kände inte till Tindersticks innan jag fick i uppdrag att recensera deras nya album Distractions. Tydligen har de släppt 12 tidigare album. Med andra ord rätt mycket att sätta sig in i. Har i och för sig bara lyssnat på deras senaste, men inte heller det är en enkel uppgift. Här finns 11 minuter långa låtar, pianoballader på franska och covers på låtar jag aldrig hört. Brukar ändå känna att jag har koll på förhållandevis mycket. Aj.
Men jag kommer försöka lyssna in mig mer på Tindersticks. De har en spännande estetik. Texterna är poetiska och jag misstänker att den franska texten säkert också är fin – har dock ingen aning. Sången är typiskt gubbigt sjungen, tänk er Leonard Cohen eller valfri äldre man så förstår ni hur det låter. Men det intressanta med skivan är inte sången, utan vad den backas upp av: tysta gitarrer, elpianon och burkiga trumsamples. Som någon slags trip-hop men tystare och ännu mer minimalistisk. Det är faktiskt lite spännande att höra något såhär avskalat, men det innebär tyvärr att musiken växlar mellan att ibland vara drömsk och ibland vara ganska tråkig.
