Det fanns en tid då Thirty Seconds To Mars var ett intressant band med ett intressant sound. Sedan dess har de, inte helt olikt Coldplay, jobbat stenhårt för att begrava vartenda spår av det soundet. Nu verkar de tillslut ha nått toppen av sitt eget haveri med det nya albumet It’s The End Of The World But It’s A Beautiful Day.
Under de senaste tio åren har bröderna Jared och Shannon Leto börjat styra sin musik mer och mer åt pop-hållet, bort från deras första tre betydligt mer rockinfluerade album. Det hade inte varit något fel med det i sig, om det inte varit för att de också dödat all kvalitet och originalitet på vägen. Den musik de gör i dag låter mest som ett hopkok av oinspirerat dravel, som någon på skivbolaget tvingat ur dem under hot om uppsägning.
Låtarna på It’s The End Of The World känns tyvärr inte bara generiska och massproducerade, de lyckas också vara ganska tråkiga. Som om det inte funnits så mycket idéer att gå på från första början, och att resultatet därför blivit platt och irriterande händelselöst.
Sämst på hela albumet är nog den avslutande delen i låten Stuck, som tillslut byter ut texten mot ett smärtsamt klingande ”Ram-dam, da-da-da, dam-dam” som verkar pågå för evigt. Låten Life Is Beautiful låter i sin tur som en dålig imitation av Imagine Dragons, medan Seasons låter som en dålig imitation av Maroon 5.
Visst går det att hävda att bröderna Leto alltid har varit experimentella med sitt sound, och att det här är en ny väg för bandet. Tyvärr spelar det ingen roll när det låter så här dåligt. Vi får hoppas att Thirty Seconds To Mars har trampat färdigt i det kladdiga radiopopträsket snart, och att de efter det börjar intressera sig för att göra musik på riktigt igen.
