The Who - Who

Patrik Forshage 00:00 5 Dec 2019

Med stora pengar att hämta i nostalgiturnéeer runt världen förväntar sig ingen av av herrar som The Who att de ska spela in nya album. Särskilt inte när den ständigt lågenergiska fiendskapen mellan de två överlevande medlemmarna Pete Townshend och Roger Daltrey är väldokumenterad sedan decennier, och får nytt bränsle varje gång det finns en journalist villig att citera den ena eller den andra i krokarna. The Whos senaste och förmodat sista studioalbum släpptes 2006, och var inget mer än en senkommet pliktskyldigt post scriptum 24 år (!) efter sin föregångare. Men här kommer alltså ett tolfte studioalbum, mer än ett halvt decennium efter The Whos debut, och det är inte bara acceptabelt utan riktigt bra.  

”I don’t care, I know you’re gonna hate this song, with that’s fair, ’cause we never really got along”. Orden är skrivna av Pete Townshend och lagda i munnen på Roger Daltrey redan i skivans inledning. Det är rentav elakt, men Roger Daltrey tar sig an texten som sin egen (även om han inte kan låta bli att avsluta med ett föraktfullt ”Who gives a fuck?”). Och kanske är det sådana spänningar - musiken och sången är inspelad i varsin studio med varsin producent - som skapar dynamiken här, där Roger Daltrey kommer tillbaka från några ganska risiga år med en kraft som inte hörts på mycket länge. 

I den hårdrockbluesiga och kraftigt politiska Ball and Chain låter han visserligen forcerad, men det betyder inte att han saknar muskler. Den där svulstiga kraftrocken från The Whos 70-tal finns gott om exempel på här, allra mest orkestrerat med stråkar och garnisoner av piccoloflöjtister i Hero Ground Zero. Men där andra band under samma era blev pinsamma i sin uppblåsthet lyckades The Who behålla både dynamik och spänning, och mot alla odds lyckas de på samma sätt fortfarande. Lite stolpigt blir det kanske någonstans, men faktiskt inte farligt ens i rebelliska kampsången Street Song, som rimligen borde varit synnerligen oklädsam för 75-åriga rockveteraner.  

Herrarna har ett gediget uppbåd uppbackare med bassisten Pino Palladino, Pete Townshends brorsa Simon och nästa Beatles-generation Zak Starkey i bandet, och med Sgt Pepper-konstnären Sir Peter Blake som omslagskonstnär (visserligen med en stöld av ett omslag han redan gjort åt Paul Weller för 25 år sedan, men kanske glömt av) finns förutsättningar för tillbakablickar. Men även om I Don’t Wanna Get Wise är ogenerad bandnostalgi med blinkningar till allt från Substitute till Won’t Get Fooled Again är The Who 2019 ett samtida band. Studsigt smarta Detour har en lätthet i steget som man förväntar sig av betydligt yngre band, och skivans mest alerta upptempopop i Break the News är alldeles strålande. 

”Pete hasn’t lost it, he’s still a fabulous songwriter”, erkänner Roger Daltrey, och borde få samma positiva omdömen i gengäld. Tillsammans har de gjort ett utmärkt album där ingen ens trodde att det var möjligt. 

Skivbolag: 
Artist: 
1 Visa kommentarer (1)

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Ala.Ni — Acca

På sina ställlen har Ala.Nis huvudsakligen helt instrumentfria andra album drag av mer traditionella körverk, som i renässansklingande Hide där en stråkkvartett tillåts utrymme bakom alla hennes välbalanserade stämmor, och i himmelska och synnerligen finstämda In the Land