”Let’s go baby where the action is!”.
Mike Scott inleder med en högljudd urladdning och mycket egen tolkning av Robert Parkers soulklassiker. Men det krävs mer än överlastade arrangemang och ljudvolym för att skapa action, och tyvärr finns inte särskilt mycket av den varan här.
Egentligen har ju Mike Scott alltid trivts bäst när han får luta sig långt framåt och utförligt och i lugnt tempo berätta historier över akustiska gitarrer, och mycket riktigt låter han som mest bekväm i In My Time on Earth. Där konstaterar han å andra sidan att han så trött på ljudet av sina fingrar mot gitarrsträngar, och därför söker han lätt desperat uttrycksformer som han inte på långt när är lika lyckosam med.
Så länge han nöjer sig med ett försiktigt digitalt beat bakom berättandet är det uthärdligt, men när han klumpar till det med hiphop och rap i Take Me There I Will Follow You är det verkligen enbart riktigt riktigt genant.
Då är de sentimentalt skramliga hyllningarna till hans ungdoms punkhjältar och sedermera -kollegor bättre, först i London Mick med The Clash-parafraserande gitarrer och (rätt ointressanta) privata anekdoter om Mick Jones, och sedan i Ladbroke Grove Symphony där Nikki Sudden dyker upp. Om han nu måste hitta nya spår är den sortens nostalgi avsevärt mer klädsam.
