En sökare har Mike Scott alltid varit, både musikaliskt och spirituellt. Men den tursamhet han önskar med albumtiteln har övergivit honom sedan decennier (med undantag för några fina Yeats-tonsättningar härom året), och här är han verkligen helt vilse i pannkakan.
Ändå håller han sig till stigar han trampat förr, först någon kilometer i blåsförstärkt stompig soulriktning, sedan åt motsatt håll i vag folkpop, någon svårmotiverat låtsasreggae (!) och så planlöst hemma-demo-irrande med ihärdigt ropande efter namngivna ikoniska vägvisare, den här gången Dennis Hopper, med övertydliga motorcykelljudeffekter som grädde på moset. Men oftast är det inte ens sådana spretiga utsvävningar, utan bara låååånga naturromantiska monologer över enformiga standardbeat från Garageband-appen.
Att det låter så tunt plastigt, slarvigt, banalt och obearbetat trist från en man som en gång i tiden var så passionerad, så modigt arrangerande och så engagerande som Mike Scott är inget annat än djupt sorgesamt. En enda gång får han till en vettig låt här, i Why Should I Love You. Men så är det också en Kate-Bush-cover.
