Hittills har Nöjesguidens alla förutsägelser - ända sedan hans första demo - om att Markus Svensson skulle rensa banan med hela den svenska americana-scenen kommit på skam. Det har gått fyra år sedan senast, och under tiden har Lo och Bob bidragit till att fördjupa hans mognad och hans låtskrivande. Lo är Markus lille son, och det är lätt att föreställa sig att det är hans ankomst som har gjort The Tarantula Waltz balansgång över depressionens bråddjup mindre halsbrytande svajig.
Bob heter Dylan i efternamn, och även om spåren efter Townes Van Zandt och Jason Molina fortfarande är påtagliga i musiken - i synnerhet i Majestic Jaws respektive Wolverine, Death Machine - är det ändå tydligt att Dylan numera är en centralgestalt i Markus Svenssons musikaliska liv. Bland många stora låtar sticker 17 ut som en storslagen ballad med svällande orgel och ledsna återblickar på ungdomligt oförstånd. Plura skulle älska att sjunga den, även om han inte riktigt har samma röstomfång som Markus.
Tinder Stick Neck är en allvarsam och mogen skiva, och - vi säger det igen - det är dags att världen uppmärksammar The Tarantula Waltz.
