The Tallest Man On Earth, eller Kristian Matsson som han egentligen heter, har släppt ett nytt album. Jag kan ofta känna att det blir lite kaka på kaka efter en stunds lyssnande på singer/songwritern från Dalarna, men det nya kärleksalbumet Henry St. är mer varierat och överraskar med fler instrument än den akustiska gitarren som annars är hans signum.
Att folkmusiken nu är mer varierad innebär däremot inte att Matsson helt har bytt stil och blivit oigenkännlig. Trots att skivan innehåller banjo, trummor, elgitarr, piano och saxofon så har fortfarande den karakteristiska gitarren och nasala sångrösten, som fått honom att jämföras med en ung Bob Dylan, en central roll på flera av de elva låtarna. Exempelvis på Goodbye.
Skivans tre bästa låtar är Every Little Heart, Looking For Love och Slowly Rivers Turn. I den sistnämnda låter elgitarren lite skönt ”John Mayersk”. Sedan har vi också In Your Garden Still, som har en glad och hoppfull ton. Låten påminner om en kombination av melodin i The Kooks Oasis och den akustiska gitarren i Ed Sheerans Barcelona. In Your Garden Still är dock lite lugnare än de låtarna.
Man får inte heller glömma det lugna och fina titelspåret. De sköra orden ”I just don’t know if I can take it anymore” är mjukt inlindade i ett vackert pianospel.
Trots ett starkt album så slår inget av de elva spåren Matssons två största låtar, Love Is All och The Gardener. Men det är positivt att ”Sveriges Bob Dylan” nu vågar ta ut svängarna mer än någonsin. Kanske beror det på att han spelade in albumet i Durham i North Carolina, tillsammans med flera amerikanska musiker. Bland dessa några från Bon Ivers band. Jag hoppas att The Tallest Man On Earth fortsätter att ta ut svängarna framöver.
