Det skulle kunna ses som en paradox. Å ena sidan ett visserligen förhastat men ändå dödsbud om det hemliga bandets grundare och motor Hardy Fox förra månaden. Å andra sidan en aktivitet i The Residentslägret som sällan skådats under deras snart 50-åriga existens, med Intruders som bandets andra album på mindre än tre månader.
Men Intruders avslöjar snabbt förklaringen, för här finns inte mycket kvar av The Residents såsom vi lärde känna dem under storhetstiden i slutet av 70- och början av 80-talet kvar. Måhända är det en helt annan gren av The Residents-franschaisen som döljer sig bakom maskerna här?
Det finns visserligen några obligatoriska The Residents-markörer här och där, men de är konsekvent inbäddade i en allt mer konventionell kontext. I The Scarecrow hittar The Residentskännaren till exempel en uppenbart Snakefingerhärmande gitarr, men den ställs mot ett vältajmat discoblås (!) och en svärm icke bortskrämda kråkors kraxande. ”Randys” röst är lika säregen som för ett decennium sedan, men hans reflektioner är inte alls lika vrickade. Särskilt i Endless and Deep påminner melodifigurer och förvrängda röster om The Commercial Album, men utdraget till för många minuter och helt utan förebildens skärpa och fokus.
Intruders erbjuder en lättsam lyssning helt utan utmaningar eller provokationer, och experimenten är helt och hållet bortsorterade. Även temat är relativt vagt, med en rad berättelser om Intruders som inrymmer såväl faktiska spöken och utomjordingar som de där personerna som vi har svårt att släppa minnet av.
Kanske borde The Residents nu till slut avmaskeras även officiellt, och sedan få dö med sina grundare?
