The Pretty Reckless senaste alster Other Worlds är inget vanligt album. Inte heller är det ett särskilt spännande eller kittlande album. Det är helt enkelt vad det är: en samling alternativa versioner av gamla låtar, och nya covers av David Bowie, Chris Cornell och Soundgarden. Som samlingsalbum betraktat är det en helt okej prestation, men tyvärr inte mer än så.
Det börjar dock bra. Den inledande remixen av Got So High från bandets senaste album Death by Rock and Roll är en intressant version. Den är mer svävande och syntig än sin riviga tvilling, och väcker hopp om att det här kan bli en annorlunda samling låtar. I nästa låt, en cover av Soundgardens Loud Love, är det fullt band i studion och Taylor Momsen visar upp sin rökiga och rockiga stämma. Det är en cover värd namnet.
Dessvärre avtar kvaliteten ganska drastiskt efter den starka starten. Förutom att ljudbilden blir alltmer akustisk blir också låtarna alltmer slätstrukna. Det är däremot uppenbart att det ligger en viss ansträngning bakom Momsens hyllningar till sina förebilder. I hennes tolkning av Chris Cornells The Keeper har hon till exempel fått med sig den begåvade Alain Johannes på gitarr. Johannes spelade en viktig roll för Cornell under hans första år som soloartist, och det är ett fint gästspel. I tolkningen av David Bowies Quicksand gästar Mike Garson, den man som varit den mest bestående medlemmen i Bowies band. Låten Halfway There, ännu en Soundgarden-tolkning, framförs tillsammans med Soundgardens trummis Matt Cameron, på sång och gitarr.
Men trots alla dessa gästspel är det ingen av låtarna som bränner till. De är liksom bara covers, som i slutändan känns helt överflödiga. Det är synd, för här hade Momsen verkligen chansen att hylla sina bortgångna hjältar med något originellt.
De alternativa versionerna av bandets redan släppta låtar är ungefär lika ointressanta. Det är inga dåliga låtar, de är bara inte något speciellt. De känns alldeles för mycket som B-sidor för att förtjäna så stort utrymme på ett eget album. De nakna, akustiska versionerna utgör mest lite tråkigare versioner av originalen, istället för att låta formatet tillföra en ny nerv.
Det är något oklart varför samma version av Got So High som finns med på Death by Rock and Roll får avsluta det här albumet. Men där är den i alla fall, och när musiken har tystnat fortsätter livet precis som innan.
