Med den baryton som sedan länge tagit sin plats bland de största - Sturt A Staples, Iggy Pop, Nick Cave och John Cale - är Matt Berninger alltid fullständigt övertygande i sin djupa förtvivlan. ”I had one thing to do, and I... couldn’t do it”, suckar han redan i inledande You Had Your Soul With You över hackande elektronik och med understöd av David Bowies basist Gail Ann Dorseys stämma (snälla snälla Gail Ann, ta äntligen itu med den där solokarriären igen!). Där sätter han tonen för The Nationals fortsatta breddning.
Skivans filmiska kvaliteter har förmodligen ganska lite med att regissören Mike Mills nämns som medproducent, trots att han nog egentligen varit mest inblandad i den spelfilm med bland andra Alicia Vikander som The National släpper samtidigt (och som går att se i all sin hypnotiska helhet här). Det har mycket mer att göra med en komplex uppbyggnad av The Nationals dramatiska sånger fyllda av intellektualiserade vemod och stundtals bottenlösa pessimism, som här hanteras med en allt mer ambitiös ljudpalett.
Bryce Dessner överträffat sig själv med stora och komplexa orkesterarrangemang. Utöver de ibland tunga elektroniska inslagen och metallhamrande värdigt SPK finns här barnkörer och andra stora körverk, här finns stråksektioner och fler gästvokalister som Sharon Van Etten och Lisa Hannigan än någonsin. De sjunger ömsom duetter, ömsom bakom och påfallande ofta istället för Matt Berninger, och kanske är mångfalden av röster en av förklaringarna till det till synes paradoxala i att The Nationals musik trots ökad komplexitet, spännvidd och orkestrering samtidigt framstår som mer tillgänglig för breda lager.
Not in Kansas är skivans kanske märkligaste och finaste sång, med olika drömska partier av barn- och ungdomsminnesfragment - ”Listening to R.E.M. again - Begin the Begin, over and over, Begin the Begin, over and over” - och sedermera milda countryvalspartier fyllda av fatalistiska klimatkonstaterande om mänsklighetens men alls inte planetens undergång.
The Nationals album må ha titeln I Am Easy To Find, men med sin omfattning och komplexitet är den desto svårare både att omfamna eller greppa. Närheten och relationen uppstår vid koncentrerad djuplyssning, over and over, och den som acceoterar att låta sig nedsänkas i The Nationals dunkelt belysta och intensivt innerliga innovationer har en vän för livet i det här albumet.
