Det har varit en tuff tid för många i musikbranschen, i synnerhet för The Killers som inte bara drabbats av pandemins hårda konsekvenser som påverkat inspelning såväl som planer på en turné - utan även anklagelser om sexuellt ofredande gentemot medarbetare. Min slutsats är att uppförsbacken varit något brantare för The Killers jämfört med andra band som släpper musik just nu.
Men jag vet inte hur mycket som kan skyllas på covid-19 eller de rättsliga processer som bandet genomgått, men det är definitivt någonting som påverkat resultatet av deras senaste släpp till det sämre. The Killers har tappat den ökenheta coolhet som tidigare var en så tydlig identitet och levererar numera låtar inom min kanske värsta genre “arenarock”.
Imploding the Mirage osar om stordåd och pampiga körer, glittrigt Las Vegas och själlösa radiokanaler. Allt går väldigt fort och det tar inte lång stund innan en förstår att den här skivan varken bär på ett budskap eller har en handling. Det känns som att The Killers försökt göra egan versioner av rockklassikers, där deras When the Dreams Run Dry påminner om Springsteens Born in the USA och Blowback är en modern version av Journeys Don’t Stop Believing.
Men ibland är det som att den korporativa fasaden krackelerar och Brandon Flowers låter som han gjorde förra decenniet. Det händer bland annat i verserna på My God och (utan att överdriva) får jag ett sentimentalt hugg i magen. Herregud vad bra The Killers var en gång i tiden.
