The Flaming Lips - American Head

Patrik Forshage 00:00 14 Sep 2020

The Flaming Lips vägar äro outgrundliga, och har varit så i mer än 30 år. Men inför American Head sa ryktet att Wayne Coyne hade tagit sig i kragen och landat från sina astrala irrfärder i kosmos hos något som sades likna deras 20 år gamla främsta stund The Soft Bulletin. Tyvärr stämde inte det ryktet. 

Idén här är att låtsas vara ett sketet rockband i ett garage i Oklahoma under tidigt 1970-tal, ett band som jammar drogrock med en ännu okänd Tom Petty (fråga inte...). Med den utgångspunkten ägnar The Flaming Lips sig just åt att jamma drogrock enligt tidig 70-talsestetik, men av begripliga skäl utan salig Tom Petty. 

De synnerligen stendumma knarktexterna är till och med mindre intressanta än Wayne Coynes vanliga sci-fi-fantasier, och även om det här och där finns hyfsat fina melodier finns ingen anledning att ägna dem någon uppmärksamhet i den här slappa retrodräkten. Det mest konkreta på American Head är några John Lennon-ripoffs, som inledande Will You Return/When You Come Down, och även om det är ganska ordinära pianoballader i botten är ärligt talat även de stunderna rejält flummiga. Det är segt och trögt, utom de ofrivillgt hysteriska ljudeffekterna - motorcykelljud där texten så kräver, kor som råmar när texten nämner ett slakteri, "dogs bark"-textrader som omedelbart illustreras av hundskall, polissirener som visar langarparets öde - jomen du fattar banaliteten.

Om det finns en bakomliggande tanke att presentera ett avskräckande exempel på vad droger kan göra med en människa som en gång i tiden gjorde intreessant musik fiunkar American Head utmärkt. Något annat värde har den inte.   

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Finntroll - Vredesvävd

Dessa finska tokar är nu inne på sitt sjunde album med trolska texter på svenska. Musikaliskt rör bandet sig fortfarande i en folkmusikalisk grund med en stor del insprängd humor. Samtidigt har bandet maxat inspirationen från extrem symfonisk metal som gränsar till den black metal vi bekantade oss med i slutet av 90-talet. 

Garbochock — En annan dag

När Stry Terrarie från absolut ingenstans släpper ett andra studioalbum med Garbochock är det på många sätt en sensation. Bandets hittills enda album Ritual från 1980 är en av de mest intensivt brännande album som givits ut i landet, och ett av de fem album som kommit att definiera svensk postpunk (jodå, jag sneglar också åt ert håll TT-Reuter, Cortex, Brända Barn och Dom Dummaste), så ett nyutgiven Garbochock-album är en sensation i sig.