Som sångare, låtskrivare och centralgestalt i Richmond Fontaine har Willy Vlautin under drygt 20 år varit en av americana-genrens mest gedigna fixstjärnor, och med sin (avsevärt mer lukrativa) bisyssla som bok- och filmmanusförfattare kunde man tänka att han skulle vara tillfreds. Men inte.
Istället har han låtit Richmond Fontaine dö ut, långsamt, och tar med sig sina sånger till baksätet på The Delines, en konstellation där han utöver att skriva låtarna nöjer sig med att enbart spela gitarr. Att på det sättet kasta bort Richmond Fontaines plattform och beröva oss en av den amerikanska musikens främsta berättarröster framstod verkligen som fullständigt vrickat. Tills The Delines andra album.
För Willy Vlautins små noveletter till sånger är bättre än någonsin, lika vardagsdramatiska, lika varmt vemodigt trasiga och lika humanistiska i sina skildringar av människoöden som annars inte gör vidare väsen av sig. Här sällar sig bland andra Sonny och Holly the Hustle till Willy Vlautins stadigt växande karaktärsuppställning som är lika sympatiska som problematiska i sina misslyckade försök att hantera relationer, jobb, alkohol och vardag.
Ännu bättre är The Delines musikaliska utveckling. Om debuten var en aning för anonym är The Imperial desto starkare profilerad. Amy Boon har en närhet och ett spektra i sin röst och visar sig vara ännu bättre att sjunga Willy Vlautins fängslande historier än han själv är, hur otroligt det än må verka. Detaljprecisionen är lika överväldigande som den innerliga känsligheten i ballader som Let’s Be Us Again och det Brill Building-sorgliga relationsdramat Eddie and Polly. Med Fender Rhodes och fylligt Stax-blås som komplement till americana-detaljer som exemplarisk steel guitar (av Minus 5-Tucker Jackson) är det konsekvent gedigen country soul av den finaste kvalitet vi hört på den här sidan Dan Penn.
