Efter ett högst oberäkneligt år står det nu klart för oss alla att världen är en underlig plats. Även våra mest stridslystna barrikad-krigare kan komma att vifta med vit flagg. Och tydligen är det inte bara de som förbjudits att lyssna på explicit-märkta låtar på Spotify, bär scrunchies och identifierar sig som “hästtjejer” som lyssnar på Taylor Swift. Minst sagt underligt! Efter detta uppochnedvända år har Taylor håvat in oss alla. Först med det avväpnande albumet Folklore och nu med årets mest varma, genuina och drömmiga hälsning: Evermore.
Vi har tidigare ogenerat vältrat oss i Swifts kärleksliv. Varenda låt har resulterat i virala spekulationer kring stjärnans romantiska relationer. Trots att hon alltid spirat i populärkulturens centrum, har hon på ett snyggt sätt också alltid lyckats finna sig i vad tiden tillåtit henne. Om det så varit en mer kaxig och färgsprakande pop, snällare country eller enklare akustiska låtar. Taylor Swift är cool, på grund av just det faktum att hon består.
Majoriteten av Swifts vuxna liv har på grund av hennes karriär varit en förutbestämd och utstakad historia. Det gjorde att årets oberäkneliga vändning resulterade i en vit canvas för artisten. Plötsligt fanns en okänd ovisshet inför en ännu inte bestämd framtid. Någonstans där, fann hon en ny typ av inspiration och kreativitet. Något som bland annat ledde fram till ett fantastiskt samarbete mellan bland annat Aaron Dessner och Swift emellan. Evermore upplevs ostressat och drömskt. Albumet har fått komma ur ren kreativitet, lust och naturligt flöde. Det gör också att låtarna ibland kan låta förvirrande lika. Men det mesta känns direkt förlåtet. Evermore var mer för Swifts egna skull, än för någon annan.
