Jag tror att allt hade sin början i den där stunden på Sunset Strips trottoar. Elvis manager, överste Parker, hade sålt en julshow i TV till ett symaskinsföretag.
Hans tanke var att en vitklädd Elvis, julen 1968, skulle stå framför en barnkör och sjunga traditionella julsånger. Steve Binder, TV-specialens regissör, hade som tur var andra idéer. Han ville återupprätta Elvis vid det här laget obefintliga anseende på musikscenen, återge honom hans stolthet och dragningskraft. Stjärnan själv var dock rätt säker på att han fortfarande var universums centrum. I det läget bad Binder honom följa med ut på Sunset Strip, för en lektion i ödmjukhet. Inte en enda passerande person ägnade Elvis någon uppmärksamhet, ingen kände ens igen honom, och han hade lärt sin läxa. Överlevnadsinstinkten var väckt. Längre fram i arbetet med TV-showen, som mycket riktigt blev en bländande kommersiell och artistisk succé, sa Elvis till Binder att han "aldrig mer skulle sjunga en sång eller spela in en film han inte själv trodde på".
Det vet vi ju hur det gick med det, men för ett ögonblick trodde Elvis själv på vad han sagt. Som tur var sträckte sig detta ögonblick över några veckor i Chips Momans sunkiga lilla studio i ett av Memphis nerslitna, svarta områden. Det resulterade framförallt i albumet [I]From Elvis In Memphis[/I], en av rockhistoriens mest själfyllda plattor.
Det är fortfarande så att jag kan ta fram originalplattan, lägga händerna på omslaget och tydligt känna hur musiken pulserar upp genom armarna.
Det är som om han vill ta revansch för alla de bortkastade åren, med sina pinsamma filmer och sömngångaraktiga studiobesök. Det låter än en gång som om han faktiskt bryr sig om vad lyssnarna ska tycka, som om han åter är beroende av vår kärlek och beundran. Han blandar soul, blues och country på ett sätt som suddar ut alla gränser mellan de olika musikstilarna. På ett sätt som man visserligen ofta gjort i Södern, men aldrig med sådan här självklarhet. Han gör det instinktivt, som om han över huvud taget inte skänkte en tanke åt det han gör.
Inspelningarnas absoluta höjdpunkt är hans fullständigt andlösa version av Eddy Arnolds gamla countryhit [I]I´ll Hold You In My Heart[/I]. Låten är bara ett skal, några enkla fraser som upprepas med nästan hypnotisk kraft. Ett enkelt, naket komp med Elvis själv på piano och en sånginsats som trotsar beskrivning. Med svidande, fullständigt ogarderad längtan ger oss Elvis de banala orden, gång på gång, tills han oåterkalleligt förlorar sig i en känsla så djup att ordens faktiska betydelse tappar all mening. All betydelse finns i den känsla han försätter sig själv och oss lyssnare i. Låten innehåller egentligen ingenting annat än utlämnande, gastkramande känslor.Det här var sista gången Elvis i en skivstudio antog några utmaningar, sista gången han vågade något med sin musik. Det var sista gången han sträckte sig efter något som andra inte kunde plocka ner åt honom.
Det var sista gången Elvis förlorade sig själv i musiken på samma sätt som han en gång tusen år tidigare hade gjort i den lilla Sun-studion i samma stad. Cirkeln var sluten.
Den här nyutgåvan innehåller, förutom en uppsjö alternativa tagningar, hela originalalbumet, samt fristående hitsinglar som [I]Suspicious Minds[/I] och andra höjdpunkter från inspelningarna.
Det är musik ni inte kan leva utan.
Skivbolag:
Artist:
