”Break the glass, don’t use the door. This is what the hammer’s for”, sjunger de i Break the Glass, och det är textrader med många tolkningsmöjligheter.
Dels sammanfattar det Superchunks kompromisslösa forcerande. Deras högintensiva powerpop slår lika hårt som genremästarna Red Kross, med lika starka melodier och lika vässade gitarrer. I Mac McGaughan har Superchunk en ledare och leadsångare som är lika harmoniskt elegant som distinkt och kraftfull, och här får han dessutom vokalassistans av gäster som Waxahatchee-Katie Crutchfield och Stephin Merritt.
Dels illustrerar textraden den desperation som Mac McGaughan upplever efter det amerikanska presidentvalet, och den totalitarism han uppfattar är på väg att ta över. Den rasande Reagan Youth fångar essensen i vart Superchunk uppfattar att USA är på väg, och är tillsammans med Erasure och I Got Cut några av skivans allra vassaste stunder.
