[I]A New Morning[/I] inleds med den lyckliga lilla sången [I]Positivity[/I], som skulle funka riktigt bra som lustig bagatell i Sesame Street. "The morning is for you, the air is free, and the birds sing for you, in your positivity". Inte förrän vi förstår att Brett Anderson är gravallvarlig - låten är inte ett skämt - blir det tydligt vilken erbarmerligt dålig skiva Suede försöker prångla ut.
Egentligen borde vi inte vara överraskade. Vi hade ju gett upp Suede redan inför förra [I]Head Music[/I]. Utan det kreativa paret Anderson-Butler var det bara en tidsfråga innan det var kört. Den gången överraskade Brett Anderson med en riktigt bra skiva, men nu har varningssignalerna kommit tätt.
Först ännu fler medlemsbyten, som gör att Suede idag helt och hållet är Brett Andersons soloprojekt. Sedan Bernard Butler, som valde att återvända till David McAlmont istället för till trånande Brett. Kombinerat med rapporter om färdiga skivinspelningar som kastats i papperskorgen blev det tydligt att det kanske inte var ett mästerverk att vänta.
I somras började vi ana vidden av katastrofen när Brett Anderson skämde ut sig fullständigt med en pinsam greatest-hitsshow på Hultsfreds största scen.
Andra har jämfört hans tungfotade publikflörtande med allt från Bruce Dickinson till Status Quo via Axl Rose och Bryan Adams, men ett par av de referenserna är alldeles för snälla. Hans scenkarisma låg snarare nära Tomas Ledin och Lasse Berghagen en dålig dag på Skansen, och de få nya låtar Suede spelade fick stora delar av publiken att generat slå ner blicken.
Suede var spännande och farliga en gång i tiden. Med [I]Animal Nitrate[/I] och [I]Metal Mickey[/I] frälste Brett Anderson sina förebilder Moz och David Bowie, och de faller inte för vem som helst. [I]Obsessions[/I] är ett försök att hitta tillbaka, men trots att Brett Easton Ellis desperat namecheckas går det inte att ana mer än ett svagt eko av forna storverk i rösten och gitarrerna. Och även om en titel som [I]Beautiful Loser[/I] andas [I]The Drowners[/I] är det ljusår ifrån
sådana kvaliteter, det rör sig snarare om en folkparkstolkning av Oasis.
Tyvärr försvann de sista resterna av Brett Andersons musa samtidigt med hans drogmissbruk, och oberoende av hur seriöst och viktigt hans sunda budskap än är skulle det göra sig bättre i ett torrt föredrag än i de här humorlösa och generande ointressanta ursäkterna till musik.
Skivbolag:
Artist:
