Den svenska proggrocken är tillbaka! Eller nyprogg kanske jag ska kalla det. Göteborgsbandet Styva Linan är här med debutalbumet Dallas, som utöver nyproggen även innehåller sylvass boogierock, samt influenser från country och jazz. Emellanåt kan man tro att den gammalmodiga musiken snarare släpptes i början av 70-talet än 2022.
Om jag säger ”Göteborgsmusik” så tänker ni troligtvis på Håkan Hellström. Apropå Håkan så kallade popprofessorn Jan Gradvall i somras Styva Linan för Håkan Hellströms själsliga arvtagare, när gruppen endast hade släppt de två låtarna Blodet och Georg (på avd. 361), vilket också är två av skivans bästa låtar. Bägge låtarna är medryckande trots de deppiga budskapen. Den sistnämnda handlar om hur det kan vara att leva med psykisk ohälsa. Avdelning 361 är en allmänpsykiatrisk vårdavdelning på Sahlgrenska som tar emot patienter med ångest, depression och neuropsykiatriska tillstånd.
Dallas tredje låt, boogierocklåten Bella Figura, är ytterligare en svängig kanonlåt. Jag tänkte först använda ordet ”dunderhit”, men ångrade mig då detta inte är särskilt kommersiell musik som kommer spelas varm på radion – vilket på sätt och vis är synd. ”Hon kommer från Dallas”, sjunger sångaren Philip Göransson, och det ger en viss förklaring till albumtiteln. Att rockorkestern flirtar med amerikanska Södern i countrylåtarna Nu var det längesen och den lugna Vädrar fönstret ger också fog för albumtiteln.
Introt i den trallvänliga Hålorna påminner om ett barnprogram inspirerat av Lotta Engbergs Fyra Bugg & en Coca-Cola. En annan låt som sticker ut och är värd en beskrivning är Mustang. Den är nästan helt instrumental och de två första medryckande minuterna låter som en lämplig introlåt till På spåret. Därefter kommer hästljuden som för tankarna till Texas (albumtiteln Dallas blir allt förståeligare). Sedan blir det bongotrummor och blåsinstrument, som i sin tur övergår till något jag väljer att kalla symfonisk cirkusjazz.
Albumet håller generellt en hög nivå och sextetten lyckas bra med kombinationen av glada toner och melodier ihop med dystra texter. Men för jackpott så hade jag önskat att alla tio låtar höll minst lika hög nivå som de bästa gör. Jag uppskattar dock att Styva Linan går sin egen väg, tar ut svängarna och verkligen låter som de vill. Jag ser med nöje fram emot mer svängig musik från göteborgarna framöver.
