Såhär står det i pressreleasen: "The Hardest Way To Make An Easy Living" is nothing short of a voyage to the heart of celebrity darkness. No other record - not Eminems Marshall Mathers album, not Kings Of Leon's Aha Shake Heartbreak, not Pulp's This Is Hardcore - has got this close to the sheer madness of life in fame's fast lane".
Eftersom jag är musikjournalist vet jag vilka Kings Of Leon är. Nu kan jag inte få bilderna av hur de rullar omkring i "fame's fast lane" på en åker någonstans ur min hjärna.
Meningen ovan är inte bara galen pressrelease-prosa, den säger också något om på vilket allvar en samlad hög av unga män med lagom snygga kläder tar Mike Skinners musik. Jag tycker inte om att förväntas tillhöra dem.
Skinner, som ensam utgör The Streets, har över två album setts som en spännande och genreöverskridande artist. Han sniffar på grimescenen utan att gå ner sig i allt det jobbigt hiphopiga som är så svårt att identifiera sig med. I stället släpper han fram känslor genom att prata långsammare över vissa låtar, och låter oss ibland minnas något struttigt, väldigt vitt och engelskt.
Det fanns en suddig koppling till klubbkultur i början. Nuförtiden är vi alltid bara på puben, fulla och skråliga. Vissa låtar kan man hoppa rakt upp och ner till, andra är gjorda för att tända en tändare och krama sönder ett plastglas till. Skivbolaget vill förtjust koppla samman det hela med den engelska Big brother-kulturen. De vill att The Streets ska tala för och sälja till alla som går på lokal för gästbartenderns skull, men samtidigt hålla kvar honom hos oss hippa. Den här gången finns det tyvärr inget i musiken som slår igenom den projektbeskrivningen. Skinner försöker desperat fortsätta att tolka sin omgivning. Han berättar om några kända tjejer han legat med. Det känns inte tokigt eller galet.Skivbolag:
Artist:
