Stephen Malkmus normalläge är experimenterande och utforskande. Och även om han gärna skojar lite subtilt då och då är han inte särskilt extrovert, och det gör att att hans ansats till psykedelisk folkkrock ofta framstår som en aning navelskådande.
Här prövar han en massa afghanska instrument, men glömmer att skriva minnesvärda folkmelodier att applicera dem på. Charmen i det jazziga vemodet i Brainwashed eller sorgsna rader som som ”Does anybody like me? No pressure, I’m just asking for a friend” (i Cash Up) förmår bara delvis väga upp det.
Det fungerar omedelbart bättre när han pluggar in, som i singeln Xian Man. Med Matt Sweeney i spetsen förvandlas sådana högljudda drone-loopar och feedbackexperiment till utsökta The Velvet Underground-parafraser, och sådana hanterar Stephen Malkmus bättre än de flesta.
