Engelsk soul lyckas sällan engagera på riktigt. Engelsk soul är alltid sval. Engelsk soul är därför nästan alltid ointressant. Det är vad jag tror. De gamla acid jazzarna Incognito, storsäljarna Brand New Heavies och den hyfsat nya stjärnan Shola Ama har precis det gemensamt.
Varför det är så här handlar väl bara om historia. Amerikanerna känner sin soul och r'n'b på ett helt annat sätt än engelsmännen gör. Samtidigt skall man inte glömma att det finns mängder av dussinsoul i USA, men den kan man oftast ignorera eftersom det finns så mycket fantastiskt att lyssna på i stället. Så är inte riktigt fallet i England. För om du skulle få välja mellan engelska debutanterna Hil St. Soul och nya amerikanska stjärnskottet Kelis så är valet busenkelt. I den senares sällskap tynar Hil St. Souls sångerska Hilary Mwelwa bort på en sekund. En lite mer rättvis jämförelse skulle kunna vara Macy Gray som kanske gör en lite mer traditionell soul än Kelis, om än mer retro än Hil St. Soul. Men även där har inte Hilary en chans. [I]Soul Organic[/I] är en snygg platta. Men det finns inte en tillstymmelse till nerv på den. Det här är en skiva som ska spelas på låg volym i tråkiga hotellobbys.
Jämförelsen England/USA är kanske lite uttjatad och borde egentligen vara ointressant, men varför kan då inte engelsmännen hitta på något mer eget som inte bara låter snyggt utan också berör? Kom igen!
Skivbolag:
Artist:
