Vilka ytterligare dimensioner finns här som motiverar den som äger ett eller flera av av Sophie Zelmanis tidigare album att också skaffa Sunrise, eller den som inte äger någon av hennes skivor att börja lyssna just här? Kanske är det just det oföränderliga som lockar Sophie Zelmanis publik, för tillsammans med den ständigt närvarande samarbetspartnern Lars Halapi har hon ända sedan debuten arbetat med försiktiga variationer av samma sorts vemodiga sånger för gitarr och stilla stråkar. Hennes tolfte album innebär inga omedelbara avsteg.
Fortfarande är gesterna återhållna och berättelserna subtila, och dramatiken och suggestionen uppstår i det försiktigt envisa. Men i Mirage och några fler spår låter Sophie Zelmani låter gladare än annars. och Lars Halapi har kuppat igenom några låtar i lite högre tempo och i There Is Love nära nog en poprefräng. Inte så att hennes lyssnare sätter i halsen, men tillräckligt för att markera utveckling. Det är gott så.
