Nej, du orkar förmodligen inte höra ordet millennieskifteen gång till. Det här är förhoppningsvis också sista gången du behöver läsadet hatade M-ordet i den här tidningen. Men eftersom detta faktiskt är densista huvudrecensionen i Nöjesguiden detta årtionde, detta århundrade, dettamillennium, så kan det inte hjälpas. Särskilt inte som föremålet för dennahuvudrecension till och med har det gångna århundradet som tema. GeorgeMichael sjunger sina favoritsånger från hela 1900-talet.
Det intressanta med ett millennieskifte just imusikvärlden är att det planar ut tiden. Medan rockmusiken av tradition ärextremt närsynt man ser bara det som finns allra närmast, rakt framförnäsan, medan allt bakom är suddigt - så innebär ett nytt århundrade attenskilda årtal eller olika decennier inte längre känns särskilt relevanta. Istället kan man mer generellt börja tala om 1900-talsmusik. För vad äregentligen skillnaden mellan en rokokomöbel tillverkad 1743 eller 1766? Vadär skillnaden mellan en popsång skriven 1939 och 1979?
George Michael har egentligen alltid rört sig utanförtiden. En sång som [I]Careless Whisper[/I] skulle lika gärna kunnat ha framförts ien Paramount-musikal från 1930. En sång som [I]Older[/I] skulle kunna varit skriven1937 av Cole Porter när han satt bitter och orörlig efter sin ridolycka. Demotsättningar som utgör grunden i allt mänskligt liv kärlek och hat, livoch död, förälskelse och bitterhet, religion och politik utgör ocksågrunden i popmusiken. Det har alltid varit så och det kommer alltid att varaså. Oavsett om musiken sedan framförs på flygel eller synthesizer.
När nu George Michael valt ut elva låtar från 1900-taletspänner urvalet ända från 1930 till 1995. Till sin hjälp har han producentenPhil Ramone, en av de allra största inom den amerikanska musiktradition somnedsättande kallas "middle of the road". Phil Ramone började somljudtekniker och har rattat ljudet till originalinspelningarna av odödligaevergreens som [I]The Girl From Ipanema, Everybody's Talkin, Send In the Clowns[/I]samt många av Burt Bacharachs mest kända låtar. Därefter har Phil Ramonesvarit producent på inspelningar som Barbra Streisands [I]A Star Is Born[/I] samtflera av Paul Simons och Billy Joels mest kända album.
Den som har svårt för den smörigare och sentimentala sidanav George Michael ska därför inte köpa [I]Songs From the Last Century.[/I] Med PhilRamone som producent accentueras den sidan av hans artisteri ytterligare.Varenda spår på albumet är arrangerat på så sätt att det lika gärna hadekunnat sjungits av just Barbra Streisand. Vi snackar tjockt med smör, visnackar vaselinlins, vi snackar musikal, vi snackar stråkarrangemangsignerade 300 smokingklädda yrkesmusiker, vi snackar loafers med en litentofs där fram. Men står man ut med det har man här en skiva att låta snurrapå repeat hela långhelgen. En värdig skiva att spela på årtusendets sistacocktailpartyn.
George Michael gör ballader från 40-talet som [I]I RememberYou,[/I] skriven av geniet Johnny Mercer, och [I]You've Changed[/I] som Billie Holidayspelat in. Fast i George Michaels glittriga inspelning av den sistnämnda ärdet snarare Diana Ross version från filmen [I]Lady Sings the Blues[/I] man tänkerpå. Han gör också en elegant version av Richard Rogers [I]Where or When,[/I] en låtsom också är med på Bryan Ferrys snarlika och mycket underskattade album [I]AsTime Goes By.[/I]
[I]The First Time I Ever Saw Your Face,[/I] skriven avfolksångaren Ewan MacColl men odödliggjord av Roberta Flack, framstår somskräddarsydd för George Michael. När han dessutom väljer Johnny Mathis [I]WildIs the Wind,[/I] samma låt som David Bowie sjunger på [I]Station to Station,[/I] visarhan prov på utsökt smak, men ger sig samtidigt in på minerad mark. I min bokhar David Bowie aldrig sjungit bättre än han gör just på [I]Wild Is the Wind.[/I]Men efter att ha spjärnat emot de första gångerna köper jag nu även GeorgeMichaels version, just för att han inte försöker sjunga den som Bowie.
Men märkligt nog är det de två modernaste låtarna somfunkar allra bäst. De två låtar man först rynkar på näsan åt när man serurvalet. Eller har du betraktat [I]Roxanne[/I] av The Police som en evergreen?Eller ännu mindre [I]Miss Sarajevo[/I] av U2:s sidoprojekt The Passengers? Men detär just här som både George Michael och Phil Ramone visar att de båda hörhemma i det här seklets musikaliska A-lag.
[I]Roxanne[/I] arrangeras om totalt. Borta är den dateradereggaerytmen, kvar blir i stället en magnifik ballad som faktiskt kanjämföras med de bästa av Billie Holidays stråkinspelningar. Vad de gjort med[I]Miss Sarajevo[/I] är ännu mer radikalt - det känns som precis allt frånoriginalet är borta och plötsligt framstår detta som Bonos bortglömdamästerverk. George Michael sjunger den så att nackhåren reser sig och attnyårsklockorna börjar ringa i förväg. Om någon radioproducent vill ha ettvärdigare alternativ till Princes [I]1999[/I] just efter tolvslaget rekommenderas[I]Miss Sarajevo[/I] med George Michael.Nej, du orkar förmodligen inte höra ordet millennieskifteen gång till. Det här är förhoppningsvis också sista gången du behöver läsadet hatade M-ordet i den här tidningen. Men eftersom detta faktiskt är densista huvudrecensionen i Nöjesguiden detta årtionde, detta århundrade, dettamillennium, så kan det inte hjälpas. Särskilt inte som föremålet för dennahuvudrecension till och med har det gångna århundradet som tema. GeorgeMichael sjunger sina favoritsånger från hela 1900-talet.
Det intressanta med ett millennieskifte just imusikvärlden är att det planar ut tiden. Medan rockmusiken av tradition ärextremt närsynt man ser bara det som finns allra närmast, rakt framförnäsan, medan allt bakom är suddigt - så innebär ett nytt århundrade attenskilda årtal eller olika decennier inte längre känns särskilt relevanta. Istället kan man mer generellt börja tala om 1900-talsmusik. För vad äregentligen skillnaden mellan en rokokomöbel tillverkad 1743 eller 1766? Vadär skillnaden mellan en popsång skriven 1939 och 1979?
George Michael har egentligen alltid rört sig utanförtiden. En sång som [I]Careless Whisper[/I] skulle lika gärna kunnat ha framförts ien Paramount-musikal från 1930. En sång som [I]Older[/I] skulle kunna varit skriven1937 av Cole Porter när han satt bitter och orörlig efter sin ridolycka. Demotsättningar som utgör grunden i allt mänskligt liv kärlek och hat, livoch död, förälskelse och bitterhet, religion och politik utgör ocksågrunden i popmusiken. Det har alltid varit så och det kommer alltid att varaså. Oavsett om musiken sedan framförs på flygel eller synthesizer.
När nu George Michael valt ut elva låtar från 1900-taletspänner urvalet ända från 1930 till 1995. Till sin hjälp har han producentenPhil Ramone, en av de allra största inom den amerikanska musiktradition somnedsättande kallas "middle of the road". Phil Ramone började somljudtekniker och har rattat ljudet till originalinspelningarna av odödligaevergreens som [I]The Girl From Ipanema, Everybody's Talkin, Send In the Clowns[/I]samt många av Burt Bacharachs mest kända låtar. Därefter har Phil Ramonesvarit producent på inspelningar som Barbra Streisands [I]A Star Is Born[/I] samtflera av Paul Simons och Billy Joels mest kända album.
Den som har svårt för den smörigare och sentimentala sidanav George Michael ska därför inte köpa [I]Songs From the Last Century.[/I] Med PhilRamone som producent accentueras den sidan av hans artisteri ytterligare.Varenda spår på albumet är arrangerat på så sätt att det lika gärna hadekunnat sjungits av just Barbra Streisand. Vi snackar tjockt med smör, visnackar vaselinlins, vi snackar musikal, vi snackar stråkarrangemangsignerade 300 smokingklädda yrkesmusiker, vi snackar loafers med en litentofs där fram. Men står man ut med det har man här en skiva att låta snurrapå repeat hela långhelgen. En värdig skiva att spela på årtusendets sistacocktailpartyn.
George Michael gör ballader från 40-talet som [I]I RememberYou,[/I] skriven av geniet Johnny Mercer, och [I]You've Changed[/I] som Billie Holidayspelat in. Fast i George Michaels glittriga inspelning av den sistnämnda ärdet snarare Diana Ross version från filmen [I]Lady Sings the Blues[/I] man tänkerpå. Han gör också en elegant version av Richard Rogers [I]Where or When,[/I] en låtsom också är med på Bryan Ferrys snarlika och mycket underskattade album [I]AsTime Goes By.[/I]
[I]The First Time I Ever Saw Your Face,[/I] skriven avfolksångaren Ewan MacColl men odödliggjord av Roberta Flack, framstår somskräddarsydd för George Michael. När han dessutom väljer Johnny Mathis [I]WildIs the Wind,[/I] samma låt som David Bowie sjunger på [I]Station to Station,[/I] visarhan prov på utsökt smak, men ger sig samtidigt in på minerad mark. I min bokhar David Bowie aldrig sjungit bättre än han gör just på [I]Wild Is the Wind.[/I]Men efter att ha spjärnat emot de första gångerna köper jag nu även GeorgeMichaels version, just för att han inte försöker sjunga den som Bowie.
Men märkligt nog är det de två modernaste låtarna somfunkar allra bäst. De två låtar man först rynkar på näsan åt när man serurvalet. Eller har du betraktat [I]Roxanne[/I] av The Police som en evergreen?Eller ännu mindre [I]Miss Sarajevo[/I] av U2:s sidoprojekt The Passengers? Men detär just här som både George Michael och Phil Ramone visar att de båda hörhemma i det här seklets musikaliska A-lag.
[I]Roxanne[/I] arrangeras om totalt. Borta är den dateradereggaerytmen, kvar blir i stället en magnifik ballad som faktiskt kanjämföras med de bästa av Billie Holidays stråkinspelningar. Vad de gjort med[I]Miss Sarajevo[/I] är ännu mer radikalt - det känns som precis allt frånoriginalet är borta och plötsligt framstår detta som Bonos bortglömdamästerverk. George Michael sjunger den så att nackhåren reser sig och attnyårsklockorna börjar ringa i förväg. Om någon radioproducent vill ha ettvärdigare alternativ till Princes [I]1999[/I] just efter tolvslaget rekommenderas[I]Miss Sarajevo[/I] med George Michael.Skivbolag:
Artist:
