"Man kan inte göra en skiva om man inte har något att säga",fastslog Willie Nelson redan på 70-talet. Paul Simon har alltid haft någotatt säga - och har alltid varit väldigt noga med hur han säger. Hansproduktion präglas av en unik gedigenhet, ambition och seriositet - och omjuryn för Polar-priset ville att folk skulle sluta skratta åt derasslumpmässiga utskick av miljoner borde de på stående fot utse honom till1998 års pristagare.Inte minst därför att han fortfarande bryr sig om att sticka ut hakan. Hansoch Nobelpristagaren Derek Walcotts Broadway-musikal The Capeman, somkretsar kring det tidiga 60-talets gängkrig i New York, med kulmen närpuertoricanske Salvador Agron stack ihjäl två vita unga män, som inte hadenågot med gängen att göra utan bara befann sig på fel plats vid feltillfälle, har redan attackerats som "våldsförhärligande " och"romantiserande".Det är den knappast; däremot är den synnerligen effektiv, genom attkoncentrera sig på en verklig händelse - och låta den bli ramverk förfrågor som framför allt handlar om det segregerade Amerika.Rent musikaliskt är den rasande skickligt gjord.
Simon väver inte bara inteatertexterna på ett kongenialt sätt, utan får också de olika musikaliskastilarna - från doo wop och jazz till eldig salsa och mambo - att smältaihop till ett myllrande newyorkskt ljudspår som ändå mest av allt låter somen klassisk Paul Simon-platta.En enastående bedrift och ett enastående album. Välkommen till Konserthuseti maj för att ta emot miljonerna, Mr Simon.Skivbolag:
Artist:
