Jag minns den sista Umeå Open, det var 2018 och jag och mitt gäng var 16. Vi gick på Mattias Alkberg, Jonathan Johansson och Slowgold. De andra spelningarna hade alkoholservering och där kom vi inte in.
Då hade Slowgold just släppt första skivan i vad som kanske kan betraktas som en trilogi: Mörkare. En klockren och lågmäld platta med, ja, mörker som ledord. Därefter Aska, och nu Kärlek.
Här har mörkret spruckit upp och blivit ljusare, även om albumet fortfarande befinner sig i sångaren Amanda Wernes drömska och rockiga ljudlandskap. Det är bara fler syntar. Hennes musik har aldrig låtit mer som Cocteau Twins. Tänk er sångaren på baren i Twin Peaks så får ni ett hum om känslan.
Dessutom har musiken fått det vi i branschen kallar för glitter. Olika ljusa syntar eller slagverk som helt enkelt glittrar i bakgrunden. Men som sagt är det främst gitarrerna och basen som driver musiken, och Wernes fantastiska sångröst såklart.
Min favorit är Soligt - här låter det riktigt annorlunda, ekande syntar och elektroniska trummor skapar en fin bakgrund till gitarrens enkla komp och de vackra sångmelodierna. Kärlek är en värdig avslutning på denna epok, och en fin addition till Slowgolds oeuvre.
