På sitt nya album fortsätter Nottingham-duon att trycka ner sina arga budskap om politiken och samhället i våra halsar.
Ibland känns det som att elektropunken är på gränsen till löjlig, men nästa sekund överraskas vi med underbara låtar såsom Nudge it - Amy Taylor. Framför allt är det sångaren James Williamson som lyfter skeppet med sin säregna röst. Ibland påminner han till och med om Joy Divisions Ian Curtis. Andra tillfällen blir jag påmind om 1970-tals bandet Fall.
Spare Ribs skildrar en tuff verklighet och det är få samhällsfenomen som lyckas undkomma Jason Williamsons kritiska öga. Många gånger är kritiken helt giltig, men trots det fylls min kropp med en känsla av avsmak.
Musiken är många gånger risig på ett punkigt sätt, men i stället för att vara häftig framstår den som osmaklig. Ett exempel är låten Out There, där man bland annat sjunger om stora hästkukar. Kalla mig för antik - men nej tack.
Ärligt talat påminner Sleafords Mods mig om allt jag ogillar med Storbritannien - blöta pommes, rödmosiga ansikten och arga människor.
