Fortfarande består Sleaford Mods musikaliska koncept av ett intensivt tanke- och ordflöde om allt som är fel i England över simpel elektrobotten med enkla punkiga basgångar och väldigt basala melodier om några alls. Fortfarande tar sig Jason Williamsons ilska mot överhet, fördomsfullhet, ytlighet och vanlig enkel dumhet - vare sig det handlar om brexitförespråkare, miljonärer eller machomän - lika ofta uttryck i vassa metaforer som i rena förolämpningar eller pruttljud. Man skulle kunna tänka sig att vi borde ha tröttnat på det för länge sedan, men faktum är att det är svårt att tänka sig något mer välbehövligt två månader in på 2017.
Och samtidigt har det ändå hänt saker i deras musik när nu duon med sitt nionde (!) album för första gången ges ut på ett ”riktigt” skivbolag. Låtar som Just Like We Do har närapå melodi, Time Sands förses med subtila baklängeseffekter och strålande Messy Anywhere har till och med någon sorts stämsång. Jason Williamson sjunger för övrigt mycket mer än förr överhuvudtaget, förutsatt att man är beredd att acceptera Mark E Smiths och Alexei Sayles vokala ansatser som sång. Han tangerar dessutom den senares skarpa humor och till och med förolämpningar - ”You fat bastard” - från 1980-talet i mästerverket Carlton Touts, vars intensiva ordflöde rymmer teorier om varför det finns TV-apparater på pubar och i skenet av UKIP till och med en nästan desperat bedjan att få tillbaka ”the neo-libs - I’m sorry, I didn’t fockin’ mean to pray for anarchy.” Texterna i all sin aktualitet är konsekvent mer alerta och slagkraftiga än nyanserade och eftertänksamma, som när Jason Williamson i Snout liknar Brexitväljarna vid ”scared kids” och avfärdar dem med ett distinkt ”fuck off”.
Den enda invändning man kan ha handlar inte om Sleaford Mods själva, utan om deras omgivning. För hur länge kan Storbritanniens unga arga acceptera att de i särklass mest arroganta, provocerande, rättframma och kaxiga av alla är två väletablerade gentlemän i övre medelåldern tio år in i sin (anti-)karriär?
