En av de bästa konserter jag sett på riktigt länge var när Monkey Mafia spelade på The Blue Note i London i mars. Jag hade inga förväntningar alls (vilket brukar vara förutsättningen för en bra konsert), men kapitulerade omedelbart. Det som gjorde mig så överraskad var den jamaicanske toastaren Douge Reuben. Han vägrade lämna en enda sekund av Monkey Mafias rytmer i fred. Så fort han gick loss på mikrofonen blev folk som tokiga. Stämingen var euforisk. Det som gör Jon Carter - som är Monkey Mafia - så mycket tuffare än alla andra engelsmän som sysslar med stora beats, är att han hämtar lika mycket inspiration från Kingston som från Bronx. Han kan sin hiphop-historia, men nöjer sig inte med det. Han älskar dancehall och Buju Banton lika mycket som Funkmaster Flex. När hans första album [I]Shoot The Boss[/I] är som bäst är också när den låter som mest jamaicansk. [I]Healing of The Nation[/I], där Douge Reuben toktoastar, är briljant Notting Hill-ragga. Hans cover på Garnett Silks [I]Retreat Wicked Man[/I] är ett av de tuffaste möten mellan reggae och brittiska beats jag hört och den två år gamla [I]Work Mi Body[/I] med en samplad Patra i högform, låter fortfarande fantastisk. I förhållande till den där konserten på The Blue Note känns [I]Shoot The Boss[/I] ändå som ett litet antiklimax - när han maler på med samma stora beats och tjutande 808:or som han gjorde för tre år sedan låter det bara trött. Men det är dumt och onödigt att dissa [I]Shoot The Boss[/I] bara för att den stundtals påminner om bortglömda Wall of Sound-tolvor. Jon Carter förtjänar mer respekt än så. Förhoppningsvis kan [I]Shoot The Boss[/I] få några sömniga big beat-DJs att inse att livet rymmer mer än Budweiser och Propellerheads.
[I](skivan släpps 11 maj)[/I]
Skivbolag:
Artist:
