Nya singeln If it makes you happy är alldeles bedårande. Men efterframgången med All I wanna do från 1993 borde vi ju veta att Sheryl Crowkan konsten att skriva, och sjunga, sånger som biter sig fast läskigt hårt.Glädjande är dock att på samma sätt som debuten Tuesday night music clubinte på något sätt hastades ihop för att matcha hitsingeln är Sheryl Crowockså ett jämnt och välgjort album. I stora drag. Om man inte begär någotalldeles extra, vill säga. Som en artist med integritet och konsekvens.Jag grips nämligen av en obehaglig känsla av att Sheryl Crow har försöktgöra en platta som innehåller något för alla: en kampsång med småttkvinnliga förtecken i singeln, en mjukis - Oh Marie - för dem somegentligen inte lyssnar på musik men ändå köper tre plattor om året ochlåtar som Love is a good thing som fastnar i ett enerverande70-talsjammande. Sådant gör mig alltid misstänksam.Om jag bortser från detta ett slag så finns här en hel del att glädjas åt,uppdelat på mindre portioner. I den sugande balladen Ordinary morningsjunger hon som en gudinna. Sad sad world låter precis så sorglig somtiteln ger sken av. I Hard to make a stand låter hon så tuff som allatjejer egentligen vill låta, inledande Maybe angel är den musikaliskafortsättningen på All I wanna do.En ganska bra platta, med andra ord. Men den lämnar en något bitter eftersmak.
Skivbolag:
Artist:
