Sedan förra albumet har de tappat såväl utropstecknet efter namnet som det mesta av sitt karakteristiska popvarumärke, där melodierna rulladesom dagg droppar ur Angie Harts mun. Det kan tyckas mycket på bara två år, men eftersom USA och Europa var såsena med att upptäcka Australiens fräschaste popband, så har det faktisktgått fyra år i Frentes värld. Fyra turbulenta år, med medlemsbyten, personliga kriser och ett evigt velande kring de affärsmässiga aspekternaav karriären. I USA var de på väg att skriva på hos ett halvdussin bolag (bland annat Madonnas Maverick, men hon valde Alanis Morrisetteistället...) innan de till slut hamnade på collegepopetiketten Mammoth. Sedan flydde de till Spanien för att äntligen producera ny musik. Nu är den här och den låter mycket bra, även om den inte precis låter som det Frente jag lärt mig tycka så mycket om på två album och några singlar. Melodierna ligger inbäddade i lager på lager av lätt psykedeliska arrangemang och är smeksamt suggestiva istället för omedelbart förförande. Men det är bra låtar - framför allt Goodbye goodguy, Air och JulesShear-samarbetet So mad. Och Jungle kan nog bli en radiohit, trots allt.
Skivbolag:
Artist:
