Det finns en särskild typ av band som fullkomligt struntar i de oskrivna lagar som styr musikvärlden. Band som är helt ointresserade av genrer och fåniga kategoriseringar. Band som skriver sin egen regelbok. Band som skriver om musikhistorien. De är svåra att hitta, eftersom det oftast tar alldeles för lång tid innan de accepteras. Massive Attack är ett sådant band. Leftfield och Portishead likaså. Men i jämförelse med de tre engelsmännen i Underworld framstår alla dessa band som oviktiga. Inget annat band har lika effektfullt suddat ut gränserna mellan pop- och dansmusik. Ända sedan de två, drygt 30-åriga londonborna (de kan egentligen inte kallas londonbor, eftersom de envisas med att bo kvar i den sunkiga förorten Romford) Rick Smith och Karl Hyde träffade den unge, medvetne diskjockeyn Darren Emerson 1992 har Underworld respektlöst blandat allt de inspirerats av och format till musik som, mer än någon annan idag existerande, speglar sin samtid. Texterna, exempelvis, består sällan av vanliga meningar, eller berättelser. Precis som att Underworld inte tror på konventionella former av musik, tror de inte på konventionellt textförfattande. Välformulerade meningar har tappat sin slagkraft. Det är bara ordens individuella innebörd som har någon betydelse. Sångaren Karl Hyde spottar ur sig namn på flickor i klädesbutiker på Sloane Street, namn på drinkar, titlar på filmer, titlar på TV-serier, lösryckta meningar han snappat upp på nattbussen hem till Romford.
Det tar aldrig slut. Skivomslagens blandning av ord och postmoderna skissmönster bygger på samma principer. Så här har det dock inte alltid varit. Karl Hyde och Rick Smith började nämligen göra musik redan på 1980-talet. De kallade sig Freur och spelade en slags fånig elektropop och var faktiskt väldigt framgångsrika. Vid decennieskiftet började de dock känna att de mest trampade vatten. Det var dags att förändras. De träffade nämnde Darren Emerson, fick kontrakt på den då lilla, oberoende, men oerhört vitala houseetiketten Junior Boys Own och släppte 1993, mitt under progressive house-vågens kulmen, två singlar som inte lät som någonting annat. Rez och Mmm... skyscraper I love you var banbrytade tolvor. Hypnotiska, tiominuterslånga technorytmer kryddades med sång. Vanlig sång. Sådan där sång med vers och refräng som det är i poplåtar.
Många blev förvirrade. Andra förutspådde att något stort höll på att hända. Året därpå släpptes albumet Dubnobass with my headman. Plötsligt älskade alla Underworld. För en gångs skull kunde technokids och indiepojkar skaka hand på dansgolvet. Samma effekt som Leftfields och Portisheads album framkallat. "Dub nobass with my headman var en skiva som, ärligt talat, förändrade liv. Jag har bekanta som innan de hörde den inte tog i en technotolva med tång, men som idag entusiastiskt sväljer såväl Black Dog som tolvor från Relief. Sedan har det, som det brukar heta, bara rullat på. Underworld har gjort liveuppträdanden med Björk, remixar åt Saint Etienne och The Chemical Brothers och släppte förra hösten en ny singel, den briljanta Born slippy. En singel som något sånär anger tonen för deras sprillans nya, alldeles fantastiska, album Second toughest in the infants. Skivan rivstartar explosionsartat med den nästan 20 minuter långa Juanita. Underarmshuden knottras, mellangärdet vibrerar av bastrummorna och man känner sig som den där gubben i Michael Jacksons Black or white-video som utsätts för en så häftig volymchock att han skjuts upp genom taket.
Det är en inledning som anger samma hänsynslösa in-yer-face-attityd som Prodigys Break and enter. En inledning som omedelbart skakar av sig dem som i allafall inte skulle ha förstått. Det är en inledning så fängslande och intensiv att det egentligen inte spelar någon roll hur resten av skivanlåter. Man älskar det ändå. Det fortsätter dock, overkligt nog, ännu bättre. I Banstyle ger de sig på atmosfärisk drum & bass och hamnar plötsligt i samma divison som det bästa jag hört av Wax Doctor eller Alex Reece, samtidigt som de inte för en sekund sviker sitt alldeles unika, ständigt föränderliga, Underworld-sound. Två sprudlande technolåtar senare (blytunga Rowla balanserar verkligen på gränsen för vad man klarar av)kulminerar skivan med Pearl's girl. En oändlig och makalöst suggestiv hardhouse-låt som ständigt byter skepnad och vars text består av ord från ett band som Karl spelade in efter en tripp till Amsterdam. Mot slutet drar de ner på tempot. Bluski och Stagger är båda vackra, vemodiga technoballader som trots att de använder både bluesgitarrer och klassiska pianoslingor lyckas låta fullständigt moderna. När allt slutligen har tystnat märker man att man kippar efter andan. Second toughest in the infants är en oerhört krävande skiva. Förmodligen är den mer svårlyssnad än något Underworld tidigare har gjort. Men orkar man löpa linan ut märker man att det är en skiva man knappast kan leva utan, just nu, våren 1996. Vore det inte för att Underworld redan gjort mästerverket Dub nobass with my headman, skulle jag inte dra mig för att kalla Second toughest in the infants det bästa, mest inspirerande och mest fulländade technoalbum som gjorts.Skivbolag:
Artist:
