Albumtiteln syftar inte på vinylskivans rotationshastighet utan på ordningsnumret för USA:s nuvarande president. Som en sidosysselsättning mellan skivorna tillsammans med sin bror i Field Music har David Brewis nämligen gjort ett funkalbum om Donald Trump, och i samband med Trumps statsbesök i Storbritannien i början av juni snabbsläpptes 45 som download innan juli när vinylen hann pressas upp. Viljan till den sortens demonstration är begriplig, särskilt när den är så väl genomförd som här. Men sannolikheten att den når andra än dem som brukar lägga upp Trumpironiska klipp på Facebook är liten. Det är synd både utifrån skivans intellektuella och musikaliska kvaliteter.
David Brewis har valt att presentera sin Trump-dokumusikal till tonerna av elegant och distingerad funkpop, flyhänt och luftigt framfört och med uppenbara kopplingar till Prince och Sly Stone. Men även om musiken är både gedigen och smart är det ändå texterna som väcker uppmärksamhet. Nobody Knows till exempel är en lång uppräkning av alla de områden som Trump utsett sig själv till världsledande auktoritet inom - pengar, militär, jämställdhet, stålarbetare, politiker, kärnkraft, Wall Street, drones, skulder, Bibeln, vapen och skatter, för att nämna några - och bygger helt på hans egna självförhärligande utsagor.
Lock Her Up handlar om Hillary, Rocket Man handlar inte om Elton John, A Beautiful Wall handlar om..., tja, du fattar grejen. Eftersom Donald Trump själv är mer absurd än varje satiransats stannar David Brewis vid att använda hans egna ord, eller hans rådgivares, och samlade så här får han till och med Caligula att framstå som rationell och samlad i jämförelse.
Det ligger en hel del akademiskt arbete bakom textsammanställandet, och samma lite torra förhållningssätt gör att hans exakta funk kanske blir lite klinisk ibland. Men tragedin som skildras är underbart underhållande om man lyckas stänga av allvaret i dess autencitet, och ingen visar upp högre IQ än School of Languages album. Nå, förutom Trump själv, förstås.
