Snälla, nämn inte Povel Ramel. Men en sak medger jag på en gång: texten till titellåten på det här albumet är bland den smartaste och fyndigaste samtidskommentar jag hört en svensk artist skriva på senare år -där till med ett storbandsblås som hade svept Blond av schlagerscenen förgott. Briljant. Roligt. Självironiskt. Men bara i fyra minuter och 13 sekunder. Resten av albumet ägnar sedan Wille Crafoord förgäves åt att coolt knäppa på fingrarna vid pianot på sinobservatörspost vid Stureplan, men utan den lidnerska snärten från öppningsspåret och då tar det inte lång tid innan man tröttnar. Trots ett smått genialt Beatles-lirar-storbandsjazz-komp av David Nyström, Ola Gustafsson och övriga.Rappa Tyst & Cool och den euforiska Alla är bäst är nära att nå ända fram,med ett par nödrim som förtjänar att bli klassiska, men i alla övriga spårär det alltför platt och banalt textmässigt. Det är synd. När nu Wille C visar att han kan sätta ett långt, vasstironiskt finger på smått stupida beteenden hos osäkra 30-någontings är detsynd att han inte väntat med solodebuten tills han hade material så att deträckte för ett helt album i den stilen - istället för att fylla utsidorna med uddlösa vardagskontemplationer likt en dagstidningskrönikör somletar ämnen under bussfärden till jobbet. Men så blev det nu. Och Wille blev sannspådd. Det är missarna man minnsåtminstone när man ska summera det hela. Ett allt för lätt glömt album.
Skivbolag:
Artist:
