Sällan har förutsättningarna varit bättre för ett bra inhemskt hiphop-album. Föreställ dig själv hur gruppen vars första singel du köpte hos din lokale skivhandlare för ett halvår sedan, plötsligt släpper fullängdaren som exploderar över radiovågor som ägg i mikrovågor.
Eller bara vad som helst med en grupp som jobbar mer än de brajar. Säkert kommer Blues också från den hårda vägen av fritidsgårdarnas oorganiserade mikrofonduster.
Och visserligen har jag en snedvriden uppfattning av verkligheten - jag bor ju på Södermalm.
Men när Blues exploderar är han inte ditt val på samma sätt som Looptroop eller Petter. För när vimsiga graffitimålare inte kunde prata om annat än feta mikrofonjam på Kafé 44 med någon grupp från Västerås, eller när Petter gick runt och delade ut [I]Mikrofonkåt[/I] till förväntansfulla DJs, upplevdes den påföljande uppmärksamheten som naturlig. Stödet kom från gräsrötterna; de som själva var engagerade i kulturen.
Men vad Uno har med något att göra är ännu ovisst. Och medan [I]Bortom dimhöljet[/I] dryper av ett oboegroove som luktar [I]Hem till gården[/I] skulle [I]Först in, sist ut[/I] och [I]Mardröm[/I] göra Kapten Hadock sjösjuk. Överlag är [I]Samhällstjänst[/I] ganska trist, för Roberto Martorells talang som producent begränsar sig tyvärr till det välpolerade.
De hemtama beatsen rymmer sällan några ansatser mot det snärtiga och de alldagliga kompositionerna klarar inte det sporadiska pyntandet med håglösa skräck- och hiphopljud. Visst må Blues röst låta sympatisk, men de grundläggande texterna lider av en statisk och ovarierad frasering.
Nu ställs hoppet till Ayos nya material som, om det kommer med några bra beat, kan ta över i halvtid.
Skivbolag:
Artist:
