Titeln är ingen slump – för ovanlighetens skull har orden och texterna stor betydelse för musiknördarna Saint Etienne. Efter att i två decennier ha förvandlat en oändlig kärlek till, och teorier om, popmusik till singlar och album vågar Londontrion äntligen blicka mot sina liv lika mycket som mot sina skivsamlingar. Sarah Cracknell sjunger om att åldras, att minnas ungdomen och att ha barn men ändå dansa på klubb. Den nya personliga sidan av Saint Etienne skapar balans: musiken behöver inte dra hela lasset eftersom texterna numera också är intressanta. Det är tur – rent musikaliskt lider gruppen nämligen av kombinationen behjärtansvärda ideal (”det är fel att göra musik med ett konservativt retrosound!”) och bristande förmåga (deras bild av vad som är modern dansmusik har i princip inte utvecklats sedan 1995). Men så här charmiga och angelägna har Saint Etienne inte låtit sedan Sylvie. En underbart mysig skiva.
