Ry Cooder - I, Flathead

Patrik Forshage 00:12 29 Jun 2008

Ry Cooder sluter sina cirklar och ger oss samtidigt årets bästa hyperaktuella och underhållande retroalbum även i år.

På många sätt sluts cirklar när Ry Cooder med I, Flathead inte bara rundar av den strålande trilogi om 40- och 50-talets Kalifornien som inleddes med Chavez Ravine för tre år sedan utan dessutom landar i samma rotvältande som i sina tidiga soloskivor, nu mer än 30 år gamla.
Chavez Ravine
utforskade de mexikanska aspekterna av det sena 40-talets Los Angeles, och My name is Buddy den allt mer politiskt radikala bluegrassmusiken från samma tidsperiod. Här riktas fokus mot samma stads och eras lågutbildade vita befolkning, och det innebär lite mariachi, lite r'n'b och rock'n'roll, och så en hel del country, från western swing i Spayed Kooley till via Suns country-rock'n'roll i Johnny Cash till Nashvilles novelty-hits i 5,000 country music songs. Men trots att det är en arkeologisk utgrävning blir det inte akademiskt eller trist, framför allt tack vare att Ry Cooder är en lika skicklig historieberättare som låtskrivare och musiker när han över skivans 14 spår gestaltar dragracing-föraren och misslyckade countrysångaren Kash Buk. En annan bidragande orsak är givetvis det hypertighta bandet med både Joachim Cooder och Jim Keltner på trummor, för att inte tala om Flaco Jimenez på dragspel, och med en i sammanhanget udda gäst i Jon Hassell med sin trumpet.
Ry Cooders amerikanska rootsmusik är gjord med samma hantverksskicklighet och framför allt passion som den som den han riktade mot Kuba på Buena Vista Social Club, och mot gospel på förra årets skitförbannade Mavis Staples-platta We'll never turn back. Fan vet om han inte plockar hem titeln för bästa hyperaktuella och underhållande retroalbum även i år.


Så klart vill vi ge en glimt av härligheten, genom en gammal favorit från engelsk TV 1976.

Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner

Paul Weller - On Sunset

Det hade kunnat barka därhän. Ju äldre den en gång så så distinkta popeleganten blivit, desto mer har han velat visa mer eklektiska, experimenterade och alltför ofta kosmiska sidor av sig själv. Medan flummeriet har tagit allt större plats i hans musik har den blivit allt mindre angelägen. 

Och just så börjar det, med en låt som är ett sentimentalt samtal med - observera ”med”, inte ”om” - en discokula, och varningslamporna blinkar intensivt när låten halvvägs övergår från låt till friformigt ljudcollage.